.
På måndag kväll krackelerade den svenska politiska censurens mur tillfälligt. Då fick vi se att fransmännen verkar vara måttligt imponerade av hur deras politiker sköter migrationsfrågorna och säkerheten. Premiärministern Manuel Valls buades ut när han besökte en minnesstund i Nice för de senaste offren för en verklighetsfrånvarande och havererad politik.
Vanligtvis skulle vi nog inte få se sådana inslag, men i chocken efter massmordet i Nice, under semestertider, blir censurens balansgång svårare än vanligt. Vi är nog ännu inte framme vid en situation innebärande att kuvade och hunsade svenskar buar ut sina politiker. Det är förstås ännu längre till att något sådant skulle sändas. Inslaget om Valls får nog ses som en metafor för svensk samhällskritik.
Mot bakgrund av svårigheterna att kombinera bibehållen säkerhet för medborgarna med import av terrorister och mördare från problemområden, kom förmodligen Valls lindrigt undan - den här gången…
Att tro att man övervakningsvägen ska kunna förhindra massmord, efter att ha importerat mördare och låtit dem bygga upp NoGo-zoner, är att onödigtvis utsätta sig själv för andras ringaktning.
Förmodligen kommer vi i den nära framtiden att kunna se hur det franska missnöjet med deras politiker skärps och tar sig andra uttryck än bara buanden. Svenskarna är visserligen både lugnare och mer flegmatiska än fransmännen och förmodligen även mer korkade och lättlurade. Det är ändå troligt att vi från fransmännens förhållningssätt till sina politiker får viss vägledning rörande svenskarnas mer långsiktiga relation till sina politiker.
Manipulationer, som exempelvis de i Dagens Nyheter återkommande, kan försena en liknande utveckling i Sverige, men efter hand som det nu franska problemet tydliggörs även i Sverige kommer kanske frågan att bli om politikerna ska tugga i sig folkets belöning ensamma, eller om de ska göra det tillsammans med regimtrogna mediarepresentanter.
Falun onsdagen den 20 juli 2016
Mikael Styrman
.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Jag tycker att politiker och journalister och medieaktörer sedan 1975 bör göras privatekonomiskt ansvariga för massinvandringens kostnader sedan 1975.
När Sverige inte kan uppbåda mer än 100 pers på Norrmalmstorg för att visa sitt missnöje med Sveriges regering, ger jag inte mycket hopp för att svenskarna någonsin kommer att resa sig mot "de folkvalda", som gör allt annat än att just representera folket.
Ett par procent av t ex SD-väljarna återkommande varje lördag på Sergels Torg hade räckt för att köra ut clowngänget ur Rosenbad. Men icke.
Svar till ”Jonas Bangkok”:
Jag delar åtminstone delvis Din uppgivna och desillusionerade känsla. Ändå vill jag inte tro att allt är hopplöst. Men det måste dock bli ännu sämre innan det kan bli bättre. Tron på att det politiska, det parlamentariska, systemet ska resa sig ur korruptionens och oduglighetens träsk har nog de flesta förlorat. Något rättsväsende som tar itu med grova stölder i staten har vi sedan länge förlorat - om det någonsin funnits. Däremot tror jag att våra politiker och byråkrater kommer att få sin belöning via utomparlamentariska och utomrättsliga metoder. Det är mer troligt att invandrare som kommer från länder där medborgarna inte är lika lättlurade och fogliga som ”ursvenskarna” kommer att fixa det. De är inte lika vana vid, och inte heller fostrade till, att låta lura sig.
Skicka en kommentar