Det har varit svårt att undvika ett snett leende när man följt svensk vetenskaps och svenska medias profetior om vad klimatförändringarna skulle komma att innebära för Sverige. Länge hette det att det skulle bli varmare i Sverige, vilket bara skulle vara bra. Mer nederbörd skulle vi också få, även det ganska bra. Alperna skulle förlora sin snö medan Sverige skulle få behålla sin. Det fanns därför anledning att se framtiden an med tillförsikt. All skidturism skulle flytta från Alperna till Sverige.
Även finnarna drabbades av samma propaganda och synsätt. Svensk smitta? När en World-Cup-tävling fick ställas in i Alperna marknadsförde sig genast finska Levi som ”det snösäkra alternativet”. Året därpå förlades säsongens första deltävling till finska Levi, som då i enlighet med lagen om alltings jävlighet saknade snö…
Vi har en längre tid kunnat följa frågan om den amerikanska vattenbristen. ”Hela landet” är numera konstbevattnat och grundvattenreservoarerna sinar i rask takt, särskilt i Kalifornien. Inte alls konstigt, med jänkarnas gränslösa livsstil. Det kan vi alla ta till oss. Hur ska jänkarna kunna få mat till sina 300 miljoner invånare utan vatten? Ett angeläget problem för svenska världsförbättrare.
Men hur är det med den svenska vattenbristen? Ingen behandlar den. Framför allt ingen med kompetens och auktoritet att högt tala om det många av oss vet eller tror oss veta. Stora områden i åtminstone södra Sverige, inte minst viktiga jordbruksområden, har redan återkommande och tilltagande vattenbrist. Man behandlar det i media som ”elefanten i rummet”, som ett obetydligt, övergående eller icke-existerande problem. Ungefär som förgiftningen av Östersjön. Men är det övergående? Beror det på lite regn eller variationer i regnmängden? Kommer det att lösa sig om det i framtiden regnar mer? - Knappast.
Anledningen till att problemet inte alls behandlas i Sverige är förmodligen att det är skapat av människan, för att inte säga staten, och att det är mycket svårhanterligt. Då och då angrips skogsdikningen som orsak till nästan allt ont i Sverige. Översvämningar och svåra islossningar förklaras alla som skogsdikningens verkningar. Jag säger inte att det inte är rätt, bara att det är enögt. Motsvarande problem finns inom jordbruket. För att förbättra odlingsförutsättningarna har svenska jordbruksmarker först dikats och senare täckdikats. Det skapar bättre skördar men på minussidan resulterar det i att inte grundvattenreservoarerna hinner fyllas på. När alla marker är dikade rinner en allt större del av vattnet ut i havet istället för att fylla på grundvattenreservoarerna. Som en ”sidovinst” tar det med sig allt större del av ämnen som förgiftar haven. Det märks tydligast i Östersjön och skylls med förkärlek på att östereuropéer inte har reningsverk i den omfattning vi har i Sverige. Det märks först där det finns stor andel odlingsmark och leriga jordar. Där är andelen dikad areal störst, vattenförbrukningen hög och marken behöver längre tid för att fylla på grundvattenreservoarerna på grund av de täta jordarna. Men när man följer den svenska debatten får man intrycket att problemet inte existerar.
Falun söndagen den 24 juli 2016
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar