Rädsla och de små stegens förbannelse

.
Många undrar nog hur det kommer sig att våra politiker på riks- och EU-nivå fortsätter på den inslagna vägen trots att det så uppenbart för Europa närmare dess undergång. Det finns naturligtvis enstaka politiker med envishet och drivkraft. När sådana väl tillägnat sig en en idé, en tanke, driver de sedan frågan framåt. Om frågan på grund av samhällsutvecklingen glider över gränsen till det absurda är det inte säkert att de upptäcker det. Åtminstone inte tidigt. Det finns inte så många sådana politiker, men de kan uträtta stordåd eller åstadkomma katastrofer. Orsaken är att den viktigaste drivkraften hos det stora flertalet politiker är rädsla. Rädsla för att sticka ut. Rädsla för kollegor. Rädsla för media. Rädsla för mer inflytelserika politiker. Rädsla för stora företag eller för kändisar eller för vad som helst som kan äventyra deras plats vid köttgrytorna.

I en stor församling som EU-parlamentet med dess 751 medlemmar finns kanske en eller i bästa fall några händer fulla med parlamentariker som kan tänka själva eller göra en analys av vilka följderna blir att de många lagar de stiftar eller beslut som fattas. Resten är rädda och flyter med i förhoppningen att deras oduglighet inte ska genomskådas.

Jag skulle av ovanstående skäl bli mycket förvånad om det vid en granskning av EU-parlamentets verksamhet inte visade sig vara som i många andra politiska församlingar: sedan väl en idé formulerats och lanserats tuffar den på mot sitt genomförande för att ingen vågar stoppa den. Alternativet till en dålig idé är sällan papperskorgen, på sin höjd en annan dålig idé.

Falun söndagen den 3 juli 2016
Mikael Styrman
.