Det politiska spelet kring elförsörjningen

.
Hej Esa och tack för Ditt svar.

Det har inte varit självklart att bygga ledning vid väg i Sverige heller.

Vi började göra så ungefär 1984. Vi hade stora ledningsförrättningar 1985-1987, för cirka 40 km ledning som skulle flyttas till väg. Vid dessa förrättningar uppträdde chefen för Vattenfall Norrbottens markägarkontor på våra förrättningar som ombud för en markägare och ledde motståndet mot förändringen. Han hävdade att Vattenfall hade 6 m breda ledningsgator i skog och att det gick bra utan väg. Men våra markägare och kunder som flera gånger läst i tidningarna och fortlöpande informerades av bekanta om långa elavbrott inne på Vattenfalls område trodde honom inte och förrättningarna gick igenom.


Inspiration från Finland

Inspirationen till att bygga längs väg kom faktiskt från Finland. Mina morföräldrar bodde i Ii, norr om Oulu. På vägen till Ii imponerades vi alltid av en ledning, väldigt praktiskt dragen längs E4:an mellan Kuivaniemi och Ii.

En annan ledning vi inspirerades av fanns också i Finland, mellan Ylitornio och Rovaniemi, längs det som vi kallar för Muurola-vägen.

I Sverige fanns en ledning söder om Söderhamn, även den längs E4:an.


Avgörande impuls kom utifrån

Den utlösande faktorn var en av våra kunder. Jag har glömt vem. Men det kan möjligen ha varit Ove Eriksson-Taavo från Juoksengi, men jag är inte säker. I alla fall kom han in på vårt kontor en dag (jag var ung då). Han sade:

”Jag har tänkt på en sak. Varför bygger man inte kraftledningar längs vägen? Det måste ju vara både billigare och bättre? Jag har själv tänkt att det kanske beror på besvärliga markförhandlingar?”


Mognadsprocessen

Utan att kunna ge honom något tillfredsställande svar lutade jag också emot att det kunde bero på besvärliga markförhandlingar. Men jag bestämde mig för att gå till botten med saken. Jag hade själv varit med om flera besvärliga och tidsödande felsökningar och felavhjälpningar längs ledningsavsnitt långt borta från vägar och tyckte inte att det fungerade bra. Alla jag studsade frågan emot tyckte att det var en bra idé. Ingen kunde förklara varför vi inte byggde vid väg. Alla var rädda för svåra markförhandlingar.


Genomförandet

Något år senare byggde vi vår första ledning längs väg. En del politiska småpåvar skulle stoppa ledningen med Länsstyrelsens och Naturvårdsverkets hjälp. Vi vann klart i Kammarrätten och när Naturvårdsverket överklagade till Regeringsrätten tog den inte upp målet. Sedan vidtog förrättningar som jag beskrev inledningsvis.

Idag har vi flyttat ut ca 40 km ledning till väg, en sjättedel av vårt 20 kV nät. Därefter hade vi ingen ledning som var så dålig att den behövde byggas om. Samtidigt skärptes regelverket vilket gjorde det svårare att bygga längs allmän väg i Sverige. Då byggde vi egen väg längs linjerna i skogen. Hittills har vi byggt väg längs ca 70 km ledning. Sammanlagt har därmed ungefär hälften av vårt ledningsnät försetts med väg. Av återstående ledning utan väg är mer än hälften i öppen mark där det inte går att dra väg och inte heller är lika nödvändigt. Resterande ledning i skog har vi klarat att sköta utan långa elavbrott.


Positiv eftersmak

Jag möter ibland markägare numera som, med glimten i ögat, vill att jag ska dra en ledning över deras mark också så att de får väg. Sedan slutet av 1990-talet bygger även Vattenfall i sina områden runt omkring oss ledning längs väg.


Hindret konservatism snarare än regelverket?

Det är möjligt att det finns skillnader i regelverk som gör det svårare att bygga längs väg i Finland. I så fall bör man naturligtvis ändra regelverket så att ledningsbygge vid väg underlättas. Men jag är av ovan beskrivna skäl inte övertygad om att det är det som utgör det verkliga hindret. Det största hindret ligger nog snarare i konservatism hos ledningsföretagen.
Oförmåga att bryta invanda mönster och ta in nya intryck motverkar förändringar. Ett motstånd mot att ta till sig att det skulle vara något fel på de stora kraftbolagens arbetsmetoder som framgångsrikt har gett långa elavbrott i hundra år.


Förändrad företagsstruktur orsakar sammanbrott i driftsäkerheten

Det här var förr inget stort problem. Elbranschen bestod av ett större antal mindre företag, lokalt förankrade och väl fungerande, utgörande goda driftsenheter. På grund av en naivt genomförd ”avreglering” av elbranschen har ett fåtal större enheter tillåtits bli än större genom att köpa upp sina små kollegor. ”Avregleringen” har åtminstone i Sverige medvetet gynnat de stora. Av för mig något oförklarliga skäl finns inte den anda av samhällsnyttighet som genomsyrade de små elföretagen alls i de stora. De präglas istället av kortsiktiga ekonomiska intressen. Situationen förvärras av de stora organisationernas tendens att skapa långa avstånd, såväl fysiskt som mentalt, mellan kunderna och driftserfarenheterna på fältet och beslutsfattandet i företagen. Insikten blir vagare i vilka konsekvenserna blir för företagets driftsegenskaper av olika beslut som fattas på ledningsnivå. Den förstärks, åtminstone i Sverige, av rekrytering av ledande funktionärer utifrån, vilka saknar erfarenheter från kärnverksamheten. De långa elavbrotten är därför till stor del en konsekvens av kompetensutarmning i elföretagen.


Kunskapsmässig slagsida försvårar diskussioner

Jag förstår att det inte är okomplicerat att med framgång föra diskussioner om förändringar med dessa stora kraftbolag. Särskilt inte om man själv saknar insikter inifrån kraftindustrin. Även om de motparter man har i diskussionen har brister i den egna kompetensen och erfarenhetsbakgrunden är det ofrånkomligt att de har ett övertag i diskussioner med en utomstående part som av naturliga skäl har ännu mindre insikter i verksamheten. Icke desto mindre är den diskussionen angelägen att föra.

1969 åkte amerikanarna till månen, landade där och åkte hem igen. Sedan dess har vi haft en enorm teknisk utveckling. Det finns kanske ingenting som kunde göras 1969 som inte är mycket lättare att göra nu. Detta till trots, 2012, snart 42 år efter att amerikanarna åkte till månen, klarar man inte i Sverige och Finland av att hålla elnäten fungerande om det snöar eller blåser. Det kan inte vara en hemlighet för någon att orsaken är en naivt och felaktigt genomförd avreglering av elbranschen. Det är således ett problem som skapats av politiken och byråkratin. Det bör därför även avhjälpas av politiken och byråkratin.

Ingen tvekan behöver heller råda om att det inte är på väg att bli bättre. Verklighetens språk är obönhörligt. Det blir i rask takt sämre därför att politiken har gynnat en skadlig branschstruktur och försett elföretagen med felaktiga incitament.


Vissa åtgärder behöver hjälp på traven

På grund av kostnaderna och långa ledtider tar det lång tid att förändra ett ledningsnät. Förändring är i det här fallet nog ingenting som sker av sig självt. Ett alternativ är naturligtvis att följa minsta motståndets lag och inte göra någonting alls, annat än att hoppas på bättre väder. Men om man vill få slut på problemen bör man nog vidta åtgärder. Det kan ju bli dåligt väder strax innan ett viktigt val också och då har man som makthavare lite pedagogisk uppförsbacke. Det är ju inte säkert att då, under galgen, vidtagna åtgärder varken uppfattas som trovärdiga eller blir särskilt genomtänkta. Men det är ju vad jag vet och tror om saken. Var och en måste ju bilda sig en egen uppfattning och även ta konsekvenserna av de egna slutsatserna.


Oheliga allianser & korrumperad press

Det är naturligtvis svårhanterligt att komma till rätta med det här problemet. Svårast är säkert de oheliga allianser som finns mellan kraftindustrins stora företag och ledande politiker. Det kan vara svårt för ledande politiker att komma ur kraftindustrins grepp när man väl har satt sig i deras famn.

Vad starka ekonomiska krafter kan åstadkomma och hur det kan påverka opinionsbildningen och det fria ordet blir tydligt när man exempelvis läser dagens nummer av Pohjolan Sanomat. Där har man ägnat nästan hela första sidan och sidorna 2 och 3 åt Ekfors Kraft AB som har tryckts i konkurs genom ett justitiemord.

Kommunalrådet i Övertorneå får uttala att ”kommunen är svår att marknadsföra om kommunens image belastas av att strömmen är borta stup i kvarten”. Därmed får han sagt att strömmen har varit borta ofta. Ingenting kan ju vara felaktigare. Det finns få ställen i Sverige som har så lite elavbrott som Övertorneå.

Problemen i Övertorneå kommun finns snarare på den bogen att kommunen befinner sig på ett sluttande plan och är i så långt gånget förfall att man inte längre klarar av att skotta trapporna. Ett litet Sovjetunionen anno 1992 i norra Sverige. Vad har en kommun för framtid som leds av en Juholtare som ljuger rakt ut i luften?

Och vilken realism finns det i att bärplockarkungen, mest känd för det organiserade och statsbidragsstödda utnyttjandet av värnlösa och fattiga thailändare, i sjuttioårsåldern ska börja driva elverk?

Det kan ju vem som helst räkna ut att en gammal tidning som Pohjolan Sanomat gör inte ett sådant stort uppslaget förtalsreportage utan att låta mig också komma till tals om inte starka ekonomiska och politiska intressen ligger bakom.

Det bådar inte gott för elförsörjningen i Finland om ledande politiker har så mycket barn ihop med de stora kraftbolagen att finska folkets intressen tillåts komma i andra rummet. Men vägen ligger säkert utstakad. Mutade politiker kan inte agera med erforderlig tyngd mot den som sitter på mutkranen. Och de finska väljarna har för vana att straffa politiker som blir ertappade med fingrarna i syltburken.

Med vänlig hälsning

Övertorneå den 25 januari 2012
Mikael Styrman
.