.
Den tidigare chefsåklagarattrappen Krister van der Kwast kverulerar i tidningarna om att Thomas Quick fått en gräddfil i resningsärendena. När en person avslöjas ha blivit dömd utan tillstymmelse till bevis efter van der Kwast, Penttinens och Borgströms oegentligheter tycker alltså van der Kwast att ”han har fått en gräddfil”.
- Vad är det för förvirrat trams?
Skulle vi avhålla domstolsförhandlingar i syfte att få en person fälld, mot vilken inga som helst bevis finns?
- För att låtsas som om Kwast & Co skött sitt arbete tidigare?
Det är ju faktiskt det som har skett tidigare och det är ju själva anledningen till att det nu pågår resningsprocesser.
Men van der Kwasts skamlösa uttalanden påminner om de grova missförhållanden som finns inom vårt rättsväsende och som gör det möjligt för grova förbrytare inom rättsväsendet att undgå straff därför att vi har preskriptionstider för sådana brott, dessutom löjligt korta tider.
Manipulering av bevis utfört av poliser som utreder brott och av åklagare som ska ”vinna rättvisans seger” borde naturligtvis inte preskriberas alls. Och straffen borde återspegla att det faktiskt handlar om mycket grova brott och svikna förtroenden.
Stockholm söndagen den 30 september 2012
Mikael Styrman
.
söndag 30 september 2012
Den otillbörliga och den oberäkneliga Högsta Domstolen
.
Det har länge varit känt bland initierade att dömandet vid våra svenska domstolar ofta sker med beaktande av otillbörliga hänsynstaganden. För att, i möjligaste mån, stävja de numera envisa ryktena om att dömandet även ofta sker med oberäkneliga hänsynstaganden föreslår jag att vi inför obligatorisk drogtest av åtminstone dömande personal vid både in- och utpassering från domstolen.
Vem som ska svara för kontrollerna kräver viss analys och eftertanke mot bakgrund av att polisen varit tvungna att installera räkneverk på sina alkometrar i ett försök att stävja fusket.
Stockholm lördagen den 29 september 2012
Mikael Styrman
.
Det har länge varit känt bland initierade att dömandet vid våra svenska domstolar ofta sker med beaktande av otillbörliga hänsynstaganden. För att, i möjligaste mån, stävja de numera envisa ryktena om att dömandet även ofta sker med oberäkneliga hänsynstaganden föreslår jag att vi inför obligatorisk drogtest av åtminstone dömande personal vid både in- och utpassering från domstolen.
Vem som ska svara för kontrollerna kräver viss analys och eftertanke mot bakgrund av att polisen varit tvungna att installera räkneverk på sina alkometrar i ett försök att stävja fusket.
Stockholm lördagen den 29 september 2012
Mikael Styrman
.
Tintin och bokbålen
.
DN rapporterar idag, tisdagen den 25 september 2012, om att Tintin kastas ut från Kulturhusets bibliotek. Personalen har nu fått i uppdrag att leta efter fler böcker med rasistiska eller homofobiska värderingar. Enligt Behrang Miri, konstnärlig führer på biblioteket ger Tintinböckerna en afrofobisk bild av afrikaner. ”Afrikanerna är lite dumma medan araber sitter på flygande mattor och turkar röker vattenpipor.”
I verkligheten drar nedknarkade och känslokalla barnsoldater med maskingevär runt i delar av Afrika och dödar folk mer eller mindre urskillningslöst. Det finns snart inte en kvinna som inte blivit våldtagen i exempelvis Kongo. ANC låter polisen skjuta strejkande gruvarbetare i Sydafrika. I den stora bidragsmottagaren Tanzania har huvudstaden el bara några timmar per dag. Robert Mugabe rev ned Afrikas bäst fungerande jordbruk i Zimbabwe, vilka stals från de vita jordägarna, ungefär som den svenska regeringen stjäl Ekfors Kraft AB. I Etiopien och Eritrea fängslas journalister på livstid utan rättegång och en egyptier har ännu en ren och en smutsig hand. Miljontals lik har flutit med floderna till Victoriasjön, vars fisk flygs till den industrialiserade världen medan fiskarnas barn lever på fiskrens. Påstått otrogna afrikanska kvinnor stenas till döds med religionen som täckmantel.
I arabländer, vilka i stort sett alla är diktaturer, kan en otrogen kvinna avrättas, måste skyla kropp och ansikte, får inte gå ut ensam, får ibland inte köra bil. En tjuv, eller misstänkt tjuv, får händerna avhuggna, asiatiska och andra gästarbetare exploateras hänsynslöst och det Saudiarabiska ”familjeföretaget” gör vapenaffärer med den organiserade svenska statsbrottsligheten.
I Turkiet blir man fängslad om man råkar kissa någonstans där Atatürks staty kan se en. Inte för urinerandet utan för att statyn kränks av att se en kissa. Om man talar kurdiska i parlamentet blir man fängslad liksom man blir om man skriver om kränkningar mot den kurdiska delen av befolkningen.
För en del av de som lever i den bidragsfinansierade kultursektorn är förstås Tintin ett allvarligt hot mot den önskade världsordningen och även roten till allt ont här i världen.
Vad härligt, om man nu tillåts ha roligt åt detta som egentligen har en farlig underton. Hur tråkig vore inte världen utan alla dessa välvilliga överbefordrade politiskt korrekta dårar som uppehåller sig i den offentliga sektorn?
Samtidigt känner jag viss oro. Om de harmlösa Tintinböckerna inte kan tillåtas, mot bakgrund av hur verkligheten ser ut, hur långt borta är då bokbålen vid vilka all politiskt inkorrekt litteratur bränns upp? Allt med de bästa av avsikter förstås. Så var det med de tyska bokbålen också. De som ”visste bättre” ville skydda folket från skadlig och farlig litteratur. Hur det gick sen vet vi bara allt för väl.
Gulag-Kolmården tisdagen den 25 september 2012
Mikael Styrman
.
DN rapporterar idag, tisdagen den 25 september 2012, om att Tintin kastas ut från Kulturhusets bibliotek. Personalen har nu fått i uppdrag att leta efter fler böcker med rasistiska eller homofobiska värderingar. Enligt Behrang Miri, konstnärlig führer på biblioteket ger Tintinböckerna en afrofobisk bild av afrikaner. ”Afrikanerna är lite dumma medan araber sitter på flygande mattor och turkar röker vattenpipor.”
I verkligheten drar nedknarkade och känslokalla barnsoldater med maskingevär runt i delar av Afrika och dödar folk mer eller mindre urskillningslöst. Det finns snart inte en kvinna som inte blivit våldtagen i exempelvis Kongo. ANC låter polisen skjuta strejkande gruvarbetare i Sydafrika. I den stora bidragsmottagaren Tanzania har huvudstaden el bara några timmar per dag. Robert Mugabe rev ned Afrikas bäst fungerande jordbruk i Zimbabwe, vilka stals från de vita jordägarna, ungefär som den svenska regeringen stjäl Ekfors Kraft AB. I Etiopien och Eritrea fängslas journalister på livstid utan rättegång och en egyptier har ännu en ren och en smutsig hand. Miljontals lik har flutit med floderna till Victoriasjön, vars fisk flygs till den industrialiserade världen medan fiskarnas barn lever på fiskrens. Påstått otrogna afrikanska kvinnor stenas till döds med religionen som täckmantel.
I arabländer, vilka i stort sett alla är diktaturer, kan en otrogen kvinna avrättas, måste skyla kropp och ansikte, får inte gå ut ensam, får ibland inte köra bil. En tjuv, eller misstänkt tjuv, får händerna avhuggna, asiatiska och andra gästarbetare exploateras hänsynslöst och det Saudiarabiska ”familjeföretaget” gör vapenaffärer med den organiserade svenska statsbrottsligheten.
I Turkiet blir man fängslad om man råkar kissa någonstans där Atatürks staty kan se en. Inte för urinerandet utan för att statyn kränks av att se en kissa. Om man talar kurdiska i parlamentet blir man fängslad liksom man blir om man skriver om kränkningar mot den kurdiska delen av befolkningen.
För en del av de som lever i den bidragsfinansierade kultursektorn är förstås Tintin ett allvarligt hot mot den önskade världsordningen och även roten till allt ont här i världen.
Vad härligt, om man nu tillåts ha roligt åt detta som egentligen har en farlig underton. Hur tråkig vore inte världen utan alla dessa välvilliga överbefordrade politiskt korrekta dårar som uppehåller sig i den offentliga sektorn?
Samtidigt känner jag viss oro. Om de harmlösa Tintinböckerna inte kan tillåtas, mot bakgrund av hur verkligheten ser ut, hur långt borta är då bokbålen vid vilka all politiskt inkorrekt litteratur bränns upp? Allt med de bästa av avsikter förstås. Så var det med de tyska bokbålen också. De som ”visste bättre” ville skydda folket från skadlig och farlig litteratur. Hur det gick sen vet vi bara allt för väl.
Gulag-Kolmården tisdagen den 25 september 2012
Mikael Styrman
.
Med oraklets precision
.
En av det svenska välståndets främsta liemän, förre riksbankchefen Bengt Dennis, med 100.000 företags död på sitt samvete i samband med kronförsvaret 1992, har uttalat sig i SvD onsdagen den 19 september 2012.
”Han börjar se ”konturerna av slutet” på eurokrisen men han tror att det värsta fortfarande är framför oss.”
- Se där, ännu ett tydligt klarläggande som hade fått Oraklet i Delfi att bli grön av avund. Att kunna förutspå rätt oavsett vad framtiden för med sig är A och O för ett orakel.
Gulag-Kolmården söndagen den 23 september 2012
Mikael Styrman
.
En av det svenska välståndets främsta liemän, förre riksbankchefen Bengt Dennis, med 100.000 företags död på sitt samvete i samband med kronförsvaret 1992, har uttalat sig i SvD onsdagen den 19 september 2012.
”Han börjar se ”konturerna av slutet” på eurokrisen men han tror att det värsta fortfarande är framför oss.”
- Se där, ännu ett tydligt klarläggande som hade fått Oraklet i Delfi att bli grön av avund. Att kunna förutspå rätt oavsett vad framtiden för med sig är A och O för ett orakel.
Gulag-Kolmården söndagen den 23 september 2012
Mikael Styrman
.
Mygel på högsta nivå
.
Det pågår ett egoistiskt spel och ifrågasättande av Thomas Quicks oskuld i de åtta mordfall som han uppenbart felaktigt dömts för, och som han snart i samtliga fall har fått resning för.
Att spelet fortfarande pågår betyder någonting. Och då menar jag något annat än att man försöker göra en medial äreräddning av Göran Lambertz, van der Kwast, Claes Borgström, Seppo Penttinen och Birgitta Ståhle. Det är nämligen en hopplös uppgift.
Det betyder istället att de, eller någon annan, som är skyldig till ett eller flera av morden som Quick dömdes för, och till diverse rättsövergrepp och justitiemord därefter för att dölja sin skuld, inte känner sig säker. Det betyder också att samma personer fortfarande är i position att utöva stort inflytande och störa rättsprocessen. En betydande del av syftet med det som nu utspelar sig i media är nämligen knappast äreräddning av de ovan uppräknade utan istället att störa och förhala den rättsprocess som borde komma mot de verkligt skyldiga.
Parallellt med ovanstående mediala spektakel förs en hittills ytlig debatt om hur avsättningsbart ett justitieråd som Göran Lambertz är eller inte är. Under senare år har ett antal högt uppsatta personer i Sverige, men även utomlands, lämnat sina befattningar för att de framkommit att de har fuskat till sig sina uppdrag. Det finns naturligtvis fler exempel men jag har lite svårt för källforskning under min tid i politiskt fängelse. Men en som jag omedelbart drar mig till minnes, förmodligen på grund av det humoristiska öknamnet som den tyska folkhumorn förärade honom, är den numera skändligen avsatte fuskande tyska försvarsministern ”Karl Theodor zu Googelberg.”
Precis som ”Googelberg” och hans fuskande likar har blivit avsatta, eller har avgått för att slippa bli avsatta, bör Göran Lambertz avsättas som justitieråd för att han har fuskat till sig jobbet genom att göra en falsk granskning av Thomas Quick-processerna. På det sättet har han obstruerat rättvisan. Det är otänkbart att vi ska ha justitieråd i Högsta Domstolen som har skaffat sig jobbet genom att obstruera rättvisan.
När Göran Lambertz blev justitieråd skedde en rockad. Ett justitieråd, Anna Skarhed, blev justitiekansler och Lambertz som var justitiekansler blev justitieråd. Jag menar, att denna rockad har varit ett sätt att skydda den ”lojala” obstrueraren av rättvisan. Avsikten med rockaden var nämligen att skydda Lambertz från krav på hans avgång föranledda av den falska granskning han gjorde. Genom att han inte längre är justitiekansler skulle frågan vara överspelad. Avsatt från posten som justitieråd skulle han, åtminstone enligt planen, inte riskera att bli på grund av missnöje med hur han skötte justitiekanslerämbetet.
Fiffigt, eller inte? Åtminstone vanligt svenskt byråkratiskt fotarbete.
Lambertz famösa granskningsbedrägerier utfördes 2006. Hannes Råstam gjorde sina två TV-dokumentärer om Thomas Quick 2008. De sändes i TV under 2009. Det var därför ingen hemlighet för Lambertz och de andra i ”familjen” vart ärendena var på väg när rockaden mellan Lambertz och Skarhed genomfördes i december 2009. Hannes Råstam fick ”Guldspaden” för dokumentärerna 2010.
Vilken position Anna Skarhed var i, eller vilka incitament hon hade för att byta från justitieråd till justitiekansler undandrar sig min bedömning. Men med ett förflutet i Domstolsverket och Justitiedepartementet är hon förstås bekant med ”familjens” tradition och förväntningar när ”familjen” utsätts för hot utifrån, som exempelvis krav från medborgarna på rättssäkerhet i kölvattnet på justitiemord.
Göran Lambertz har naturligtvis inte varit i position att själv besluta om sin och Anna Skarheds karriär eller hålla i utnämningsprocessen. Rockaden ger intressanta insikter om i vilka kretsar vi har att söka ansvariga för ett eller flera av morden som pådyvlats Thomas Quick. Den antyder även svar på frågan varför efterspanandet av de riktiga mördarna och de som obstruerat rättvisan gått i stå. Den här frågan bör grävas i av riktiga svenska journalister, i Hannes Råstams anda. Kanske med lite hjälp från den stora detektiven allmänheten, eller från inom rättsväsendet sysselsatta personer som ogillar, och vill distansera sig från, det som pågår. Vi kan utgå från att Högsta Domstolen, Domstolsverket, Justitiedepartementet, Regeringskansliet och Regeringen inte kommer att lägga två strån i kors för att hjälpa sanningen på traven.
Den svenska rättvisan är stadd i kraftigt förfall. Den behöver saneras för att ett fungerande och rättstryggt samhälle ska kunna vinnas. Ett avgörande problem kommer att vara, hur vi ska kunna skilja på korrumperade domare och övriga medarbetare respektive hederliga dito i vårt nuvarande rättsväsende. Om vi tvingas byta ut alla domare mm har vi en lång väg att vandra innan vi har ett fungerande rättsväsende. Men om vi kan finna en väg att skilja på en skurk och en hederlig domare, kommer vi att vinna mycket tid. Den fortsatta utvecklingen av Quckfallen, och med dessa ihopkletade andra ärenden, kan möjligen komma att hjälpa oss en bit på vägen med den frågan.
Utan ett fungerande rättsväsende kommer våra myndigheter att befolkas av tjuvar och övriga svenskar kommer att likt ryssarna utfattiga oföretagsamt och desillusionerat lulla omkring i vodkafyllan dagarna i ända. Då kan vi glömma allt vad välfärd heter. Då blir tjuveriets Piteå välfärdsmodell för hela Sverige, Haparanda tingsrätt blir rättvisans föredöme och rösträkningsmetoderna i Norrbotten kommer att bestämma demokratins framtidsutsikter.
- Tro mig, så vill Ni inte ha det.
Gulag-Kolmården söndagen den 23 september 2012
Mikael Styrman
.
Det pågår ett egoistiskt spel och ifrågasättande av Thomas Quicks oskuld i de åtta mordfall som han uppenbart felaktigt dömts för, och som han snart i samtliga fall har fått resning för.
Att spelet fortfarande pågår betyder någonting. Och då menar jag något annat än att man försöker göra en medial äreräddning av Göran Lambertz, van der Kwast, Claes Borgström, Seppo Penttinen och Birgitta Ståhle. Det är nämligen en hopplös uppgift.
Det betyder istället att de, eller någon annan, som är skyldig till ett eller flera av morden som Quick dömdes för, och till diverse rättsövergrepp och justitiemord därefter för att dölja sin skuld, inte känner sig säker. Det betyder också att samma personer fortfarande är i position att utöva stort inflytande och störa rättsprocessen. En betydande del av syftet med det som nu utspelar sig i media är nämligen knappast äreräddning av de ovan uppräknade utan istället att störa och förhala den rättsprocess som borde komma mot de verkligt skyldiga.
Parallellt med ovanstående mediala spektakel förs en hittills ytlig debatt om hur avsättningsbart ett justitieråd som Göran Lambertz är eller inte är. Under senare år har ett antal högt uppsatta personer i Sverige, men även utomlands, lämnat sina befattningar för att de framkommit att de har fuskat till sig sina uppdrag. Det finns naturligtvis fler exempel men jag har lite svårt för källforskning under min tid i politiskt fängelse. Men en som jag omedelbart drar mig till minnes, förmodligen på grund av det humoristiska öknamnet som den tyska folkhumorn förärade honom, är den numera skändligen avsatte fuskande tyska försvarsministern ”Karl Theodor zu Googelberg.”
Precis som ”Googelberg” och hans fuskande likar har blivit avsatta, eller har avgått för att slippa bli avsatta, bör Göran Lambertz avsättas som justitieråd för att han har fuskat till sig jobbet genom att göra en falsk granskning av Thomas Quick-processerna. På det sättet har han obstruerat rättvisan. Det är otänkbart att vi ska ha justitieråd i Högsta Domstolen som har skaffat sig jobbet genom att obstruera rättvisan.
När Göran Lambertz blev justitieråd skedde en rockad. Ett justitieråd, Anna Skarhed, blev justitiekansler och Lambertz som var justitiekansler blev justitieråd. Jag menar, att denna rockad har varit ett sätt att skydda den ”lojala” obstrueraren av rättvisan. Avsikten med rockaden var nämligen att skydda Lambertz från krav på hans avgång föranledda av den falska granskning han gjorde. Genom att han inte längre är justitiekansler skulle frågan vara överspelad. Avsatt från posten som justitieråd skulle han, åtminstone enligt planen, inte riskera att bli på grund av missnöje med hur han skötte justitiekanslerämbetet.
Fiffigt, eller inte? Åtminstone vanligt svenskt byråkratiskt fotarbete.
Lambertz famösa granskningsbedrägerier utfördes 2006. Hannes Råstam gjorde sina två TV-dokumentärer om Thomas Quick 2008. De sändes i TV under 2009. Det var därför ingen hemlighet för Lambertz och de andra i ”familjen” vart ärendena var på väg när rockaden mellan Lambertz och Skarhed genomfördes i december 2009. Hannes Råstam fick ”Guldspaden” för dokumentärerna 2010.
Vilken position Anna Skarhed var i, eller vilka incitament hon hade för att byta från justitieråd till justitiekansler undandrar sig min bedömning. Men med ett förflutet i Domstolsverket och Justitiedepartementet är hon förstås bekant med ”familjens” tradition och förväntningar när ”familjen” utsätts för hot utifrån, som exempelvis krav från medborgarna på rättssäkerhet i kölvattnet på justitiemord.
Göran Lambertz har naturligtvis inte varit i position att själv besluta om sin och Anna Skarheds karriär eller hålla i utnämningsprocessen. Rockaden ger intressanta insikter om i vilka kretsar vi har att söka ansvariga för ett eller flera av morden som pådyvlats Thomas Quick. Den antyder även svar på frågan varför efterspanandet av de riktiga mördarna och de som obstruerat rättvisan gått i stå. Den här frågan bör grävas i av riktiga svenska journalister, i Hannes Råstams anda. Kanske med lite hjälp från den stora detektiven allmänheten, eller från inom rättsväsendet sysselsatta personer som ogillar, och vill distansera sig från, det som pågår. Vi kan utgå från att Högsta Domstolen, Domstolsverket, Justitiedepartementet, Regeringskansliet och Regeringen inte kommer att lägga två strån i kors för att hjälpa sanningen på traven.
Den svenska rättvisan är stadd i kraftigt förfall. Den behöver saneras för att ett fungerande och rättstryggt samhälle ska kunna vinnas. Ett avgörande problem kommer att vara, hur vi ska kunna skilja på korrumperade domare och övriga medarbetare respektive hederliga dito i vårt nuvarande rättsväsende. Om vi tvingas byta ut alla domare mm har vi en lång väg att vandra innan vi har ett fungerande rättsväsende. Men om vi kan finna en väg att skilja på en skurk och en hederlig domare, kommer vi att vinna mycket tid. Den fortsatta utvecklingen av Quckfallen, och med dessa ihopkletade andra ärenden, kan möjligen komma att hjälpa oss en bit på vägen med den frågan.
Utan ett fungerande rättsväsende kommer våra myndigheter att befolkas av tjuvar och övriga svenskar kommer att likt ryssarna utfattiga oföretagsamt och desillusionerat lulla omkring i vodkafyllan dagarna i ända. Då kan vi glömma allt vad välfärd heter. Då blir tjuveriets Piteå välfärdsmodell för hela Sverige, Haparanda tingsrätt blir rättvisans föredöme och rösträkningsmetoderna i Norrbotten kommer att bestämma demokratins framtidsutsikter.
- Tro mig, så vill Ni inte ha det.
Gulag-Kolmården söndagen den 23 september 2012
Mikael Styrman
.
Omfattande plundring i TeliaSonera
.
En helt avgörande förutsättning för svindlerierna som de försvunna 2,2 miljarderna i TeliaSonera innebär var att man verkligen förfogade över tvåtusentvåhundra miljoner kronor.
Det gjorde företagsledningen i TeliaSonera.
Varför?
Därför att man med politikens och byråkratins hjälp verkar på en marknad i norden där man får plundra telekunderna.
Under senare år har maffians samvetslösa plundring av telekunderna antagit rent grotesk omfattning med upprörande konsekvenser för befolkningen.
Med snikna och mutade politiker och byråkraters hjälp, har TeliaSonera åkt land och rike kring och raserat fungerande telenät och ersatt dem med mer eller mindre dysfunktionella attrapper. Det har tömt byar och tvingat stora mängder äldre och/eller sjukliga människor att överge sina hem av säkerhetsskäl. Det har tvingat arbetsföra som ville verka, distansarbeta, utveckla sina företag och bo på landsbygden att överge sina hem för att kommersiella verksamheter inte kan drivas utan fungerande kommunikationer.
Det har gjort att deras hem och gårdar rasat i värde. Alla drabbas de även av dubbla boendekostnader, inkl tele, el, sophämtning, underhåll, försäkring osv. Det är till stor del dessa människor som betalar TeliaSoneras funktionärers tjuverier.
Och det är överbefordrade, odugliga och giriga politiker, invalda med hjälp av partivalsystemet som möjliggör och driver maffians härjningar. De blundar och duckar för denna ”kapitalöverföring” för att själva få vara med och dela på stöldgodset, direkt eller indirekt, beroende på den egna positionen i maffiastrukturen.
Gulag-Kolmården torsdagen den 20 september 2012
Mikael Styrman
.
En helt avgörande förutsättning för svindlerierna som de försvunna 2,2 miljarderna i TeliaSonera innebär var att man verkligen förfogade över tvåtusentvåhundra miljoner kronor.
Det gjorde företagsledningen i TeliaSonera.
Varför?
Därför att man med politikens och byråkratins hjälp verkar på en marknad i norden där man får plundra telekunderna.
Under senare år har maffians samvetslösa plundring av telekunderna antagit rent grotesk omfattning med upprörande konsekvenser för befolkningen.
Med snikna och mutade politiker och byråkraters hjälp, har TeliaSonera åkt land och rike kring och raserat fungerande telenät och ersatt dem med mer eller mindre dysfunktionella attrapper. Det har tömt byar och tvingat stora mängder äldre och/eller sjukliga människor att överge sina hem av säkerhetsskäl. Det har tvingat arbetsföra som ville verka, distansarbeta, utveckla sina företag och bo på landsbygden att överge sina hem för att kommersiella verksamheter inte kan drivas utan fungerande kommunikationer.
Det har gjort att deras hem och gårdar rasat i värde. Alla drabbas de även av dubbla boendekostnader, inkl tele, el, sophämtning, underhåll, försäkring osv. Det är till stor del dessa människor som betalar TeliaSoneras funktionärers tjuverier.
Och det är överbefordrade, odugliga och giriga politiker, invalda med hjälp av partivalsystemet som möjliggör och driver maffians härjningar. De blundar och duckar för denna ”kapitalöverföring” för att själva få vara med och dela på stöldgodset, direkt eller indirekt, beroende på den egna positionen i maffiastrukturen.
Gulag-Kolmården torsdagen den 20 september 2012
Mikael Styrman
.
lördag 29 september 2012
Något är som förut
.
”Ingenting är längre som förut
alla gamla sanningar är slut
och stämmer inte alls.”
Ja, så sjöng han, Anders Fugelstad, om jag inte missminner mig, i sin vackra och egenhändigt skrivna sång. Men så fel han hade. En sak finns det som är som förut. Den organiserade statsbrottslighetens särskilda åklagare för brott begångna av den organiserade statsbrottsligheten i skydd av statlig tjänst. Den fungerar precis som förut.
Den särskilda maffiaåklagaren, Tomas Lindstrand, har nu kommit fram till att de misstänkta, som aldrig avslöjats vilka de var, som plundrade statskassan på stora belopp i samband med vapen- och vapenfabriksaffärerna med Saudiarabien inte alls plundrade statskassan, åtminstone inte avsiktligt, och om de gjorde det hade de ändå ingen avsikt att begå brott, och de brott som de trots allt gjorde är obetydliga och preskriberade och för säkerhets skull har ingen lidit någon skada.
- Så bra det är med statlig brottslighet J.
Så någonting är som förut i alla fall. Om det sedan är till tröst eller bedrövelse är väl upp till en själv.
Gulag-Kolmården måndagen den 24 september 2012
Mikael Styrman
.
”Ingenting är längre som förut
alla gamla sanningar är slut
och stämmer inte alls.”
Ja, så sjöng han, Anders Fugelstad, om jag inte missminner mig, i sin vackra och egenhändigt skrivna sång. Men så fel han hade. En sak finns det som är som förut. Den organiserade statsbrottslighetens särskilda åklagare för brott begångna av den organiserade statsbrottsligheten i skydd av statlig tjänst. Den fungerar precis som förut.
Den särskilda maffiaåklagaren, Tomas Lindstrand, har nu kommit fram till att de misstänkta, som aldrig avslöjats vilka de var, som plundrade statskassan på stora belopp i samband med vapen- och vapenfabriksaffärerna med Saudiarabien inte alls plundrade statskassan, åtminstone inte avsiktligt, och om de gjorde det hade de ändå ingen avsikt att begå brott, och de brott som de trots allt gjorde är obetydliga och preskriberade och för säkerhets skull har ingen lidit någon skada.
- Så bra det är med statlig brottslighet J.
Så någonting är som förut i alla fall. Om det sedan är till tröst eller bedrövelse är väl upp till en själv.
Gulag-Kolmården måndagen den 24 september 2012
Mikael Styrman
.
onsdag 26 september 2012
Toppen på telefonberget
.
Det Uppdrag Granskning igår, onsdagen den 19 september 2012, rapporterade om TeliaSoneras funktionärers skumraskaffärer är nog bara toppen på isberget, eller i det här fallet toppen på telefonberget.
TeliaSonera är verksamt i flera tidigare Sovjetrepubliker. Att man endast skulle ha använt engagemanget i Uzbekistan till att tvätta pengar stulna från TeliaSonera känns inte som något troligt scenario. Mer troligt är nog att man har gjort det i alla berörda länder och att just möjligheten att tvätta pengar i det korrupta systemet är den verkliga drivkraften bakom det moderna vikingatåget i de forna sovjetrepublikerna.
Man betalar inte 2,2 miljarder, eller tvåtusentvåhundramiljoner kronor, för en licens och frekvensutrymme. Det innebär ju bara en rätt att få göra stora investeringar för att verka på en konkurrensutsatt marknad i ett fattigt land.
Det handlar inte om ett färdigt telenät – bara om ett papper. Ett papper som man får från myndigheterna – inte från en korrumperad diktators dotter.
På sin höjd betalar man, om man är benägen att muta, en mindre summa för att smörja maskineriet. 2,2 miljarder betalar man möjligen, om man är kriminell, för monopol, i ett rikt land.
I ett land med en hederlig och dugande regering och ett fungerande rättsväsende skulle inte ett privat företag med staten som huvudägare kunna plundras av dess funktionärer utan att det skulle resultera i omedelbart anhållande, husrannsakningar och bevissäkring. I USA skulle polisen ha hämtat ut Lars Nyberg med handklovar på, bara som en jämförelse i syfte att belysa skillnaden i syn på korruption mellan Sverige och USA.
I det korrumperade Sverige däremot får företagsplundrarna själva utreda om de har gjort något fel. De får också ta tre månader på sig för att försvara det som tar högst någon dag för företagsledningen att ta reda på och lägga fram – om företagsledningen mot förmodan inte skulle känna till vad som pågår.
Och så vill politikerna som har skapat och värnar systemet att vi ska rösta på dem…
Gulag-Kolmården torsdagen den 20 september 2012
Mikael Styrman
.
Det Uppdrag Granskning igår, onsdagen den 19 september 2012, rapporterade om TeliaSoneras funktionärers skumraskaffärer är nog bara toppen på isberget, eller i det här fallet toppen på telefonberget.
TeliaSonera är verksamt i flera tidigare Sovjetrepubliker. Att man endast skulle ha använt engagemanget i Uzbekistan till att tvätta pengar stulna från TeliaSonera känns inte som något troligt scenario. Mer troligt är nog att man har gjort det i alla berörda länder och att just möjligheten att tvätta pengar i det korrupta systemet är den verkliga drivkraften bakom det moderna vikingatåget i de forna sovjetrepublikerna.
Man betalar inte 2,2 miljarder, eller tvåtusentvåhundramiljoner kronor, för en licens och frekvensutrymme. Det innebär ju bara en rätt att få göra stora investeringar för att verka på en konkurrensutsatt marknad i ett fattigt land.
Det handlar inte om ett färdigt telenät – bara om ett papper. Ett papper som man får från myndigheterna – inte från en korrumperad diktators dotter.
På sin höjd betalar man, om man är benägen att muta, en mindre summa för att smörja maskineriet. 2,2 miljarder betalar man möjligen, om man är kriminell, för monopol, i ett rikt land.
I ett land med en hederlig och dugande regering och ett fungerande rättsväsende skulle inte ett privat företag med staten som huvudägare kunna plundras av dess funktionärer utan att det skulle resultera i omedelbart anhållande, husrannsakningar och bevissäkring. I USA skulle polisen ha hämtat ut Lars Nyberg med handklovar på, bara som en jämförelse i syfte att belysa skillnaden i syn på korruption mellan Sverige och USA.
I det korrumperade Sverige däremot får företagsplundrarna själva utreda om de har gjort något fel. De får också ta tre månader på sig för att försvara det som tar högst någon dag för företagsledningen att ta reda på och lägga fram – om företagsledningen mot förmodan inte skulle känna till vad som pågår.
Och så vill politikerna som har skapat och värnar systemet att vi ska rösta på dem…
Gulag-Kolmården torsdagen den 20 september 2012
Mikael Styrman
.
Good guy?
.
Kan man muta sig in i en diktatur som kokar sina medborgare och ändå vara en ”good guy” som kämpar för demokrati och rättssäkerhet? Det påstår Lars Nyberg, TeliaSoneras chefsplundrare.
Funktionärer som mutar sig in på en marknad och som tvättar stora pengar till de egna fickorna med hjälp av diktatorn kommer att ha mycket gemensamt med och mycket att försvara tillsammans med diktatorn.
De kommer alltid att vara rädda för att demokratiska krafter, eller en annan diktator, ska komma till makten eftersom det kan resultera i att de blir åtalade för mutbrott, fängslade och fråntagna de rättigheter man kommit över på olaglig väg.
I princip kan huvudmannens alla tillgångar i landet riskera att gå förlorade för att företagets funktionärer inte kunde motstå den slappa kontrollen som ett institutionellt ägande innebär.
Stora värden kommer att stå på spel för företaget. För företagets funktionärer ligger i potten ett fortsatt liv i ära, lyx och överflöd.
Jag vill mena, att arrangemanget, att använda sig av diktatorn i Uzbekistan för företagsplundring och penningtvätt, gör TeliaSoneras funktionärer, och därmed TeliaSonera, till diktatorns lojalaste soldater.
Hur kan man då vara en ”good guy”?
Gulag-Kolmården torsdagen den 20 september 2012
Mikael Styrman
.
Kan man muta sig in i en diktatur som kokar sina medborgare och ändå vara en ”good guy” som kämpar för demokrati och rättssäkerhet? Det påstår Lars Nyberg, TeliaSoneras chefsplundrare.
Funktionärer som mutar sig in på en marknad och som tvättar stora pengar till de egna fickorna med hjälp av diktatorn kommer att ha mycket gemensamt med och mycket att försvara tillsammans med diktatorn.
De kommer alltid att vara rädda för att demokratiska krafter, eller en annan diktator, ska komma till makten eftersom det kan resultera i att de blir åtalade för mutbrott, fängslade och fråntagna de rättigheter man kommit över på olaglig väg.
I princip kan huvudmannens alla tillgångar i landet riskera att gå förlorade för att företagets funktionärer inte kunde motstå den slappa kontrollen som ett institutionellt ägande innebär.
Stora värden kommer att stå på spel för företaget. För företagets funktionärer ligger i potten ett fortsatt liv i ära, lyx och överflöd.
Jag vill mena, att arrangemanget, att använda sig av diktatorn i Uzbekistan för företagsplundring och penningtvätt, gör TeliaSoneras funktionärer, och därmed TeliaSonera, till diktatorns lojalaste soldater.
Hur kan man då vara en ”good guy”?
Gulag-Kolmården torsdagen den 20 september 2012
Mikael Styrman
.
tisdag 25 september 2012
Lustigt förhållningssätt till korruption
.
Efter att ha sett gårdagens Uppdrag Granskning, onsdagen den 19 september 2012, slås jag åter av vårt oskuldsfulla svenska förhållningssätt till korruption bland svenskar.
Förr var jag oftare irriterad, rent ut sagt förbannad, när korruptionshärvor rullades upp. Numera kan jag ofta finna mig istället vara road. Korruption må finnas. Det förnekar ingen. Men det är alltid de andra som är korrumperade. Inte svenskar. Och allra mest dråpliga är förstås fåntrattarna som låtsas vara rättsväsende och har till uppgift att se till att förskingrarna klarar sig. Annars kan ju inte förskingrarna betala för några tjänster.
Även när UG på ett utmärkt sätt visar hur skurkarna som har sjanghajat TeliaSonera utnyttjar den Uzbekiska Karimov-regimen till att tvätta pengar stulna från TeliaSonera, indirekt från svenska telekunder, är frågan om svenskt ansvar tabu.
TeliaSonera har med precisionen hos en värmesökande robot etablerat sig i, och expanderat sin verksamhet i, de länder som uppstod ur den sovjetiska askan. Varför? Förmodligen därför att vi också kommer från ett socialdemokratiskt system och därför väl förstår korruptionens drivkrafter. Vi har ju också under den socialistiska tiden i Östeuropa och Sovjet kunnat använda dem till att tvätta förskingrade miljarder. Mer än ett förvärv av sörmländska gods är sprunget ur framgångsrik penningtvätt.
Ändå, när vi offentligt diskuterar avslöjade korruptionsaffärer, är det tabu att påstå att det är svenska, eller nordiska, skurkar som tvättar pengar. Ärendena presenteras som om oskuldsfulla och rättrådiga affärsmän, med ett helt livs erfarenhet, blir utnyttjade av stygga diktatorer när de osjälviskt försöker rädda hem arbetstillfällen till Sverige.
Ungefär som att diskutera Palmemordet och låta diskussionen upptas av gåtan hur han kunde dö av några skott från en knallpulverpistol. En svensk politisk-ekonomisk mördare skulle förstås aldrig skjuta med en riktig pistol. På sin höjd knallpulver. Vad hade hänt? Hade någon olyckligtvis laddat bandet med för mycket knallpulver? Hade någon begått ett misstag?
I själva verket är det nästan alltid den som sitter på mutpengarna som är kung. Cash is king. Den som ”tar emot mutorna” är redskapet. Han får en del av bytet eftersom han möjliggör penningtvätten. Men det är den mutande som tar hem den helt överlägsna delen. Och i Sverige är det riskfritt för en korrumperad regering gör inget åt ett korrumperat system, vare sig i Uzbekistan eller i Sverige.
Gulag-Kolmården torsdagen den 20 september 2012
Mikael Styrman
.
Efter att ha sett gårdagens Uppdrag Granskning, onsdagen den 19 september 2012, slås jag åter av vårt oskuldsfulla svenska förhållningssätt till korruption bland svenskar.
Förr var jag oftare irriterad, rent ut sagt förbannad, när korruptionshärvor rullades upp. Numera kan jag ofta finna mig istället vara road. Korruption må finnas. Det förnekar ingen. Men det är alltid de andra som är korrumperade. Inte svenskar. Och allra mest dråpliga är förstås fåntrattarna som låtsas vara rättsväsende och har till uppgift att se till att förskingrarna klarar sig. Annars kan ju inte förskingrarna betala för några tjänster.
Även när UG på ett utmärkt sätt visar hur skurkarna som har sjanghajat TeliaSonera utnyttjar den Uzbekiska Karimov-regimen till att tvätta pengar stulna från TeliaSonera, indirekt från svenska telekunder, är frågan om svenskt ansvar tabu.
TeliaSonera har med precisionen hos en värmesökande robot etablerat sig i, och expanderat sin verksamhet i, de länder som uppstod ur den sovjetiska askan. Varför? Förmodligen därför att vi också kommer från ett socialdemokratiskt system och därför väl förstår korruptionens drivkrafter. Vi har ju också under den socialistiska tiden i Östeuropa och Sovjet kunnat använda dem till att tvätta förskingrade miljarder. Mer än ett förvärv av sörmländska gods är sprunget ur framgångsrik penningtvätt.
Ändå, när vi offentligt diskuterar avslöjade korruptionsaffärer, är det tabu att påstå att det är svenska, eller nordiska, skurkar som tvättar pengar. Ärendena presenteras som om oskuldsfulla och rättrådiga affärsmän, med ett helt livs erfarenhet, blir utnyttjade av stygga diktatorer när de osjälviskt försöker rädda hem arbetstillfällen till Sverige.
Ungefär som att diskutera Palmemordet och låta diskussionen upptas av gåtan hur han kunde dö av några skott från en knallpulverpistol. En svensk politisk-ekonomisk mördare skulle förstås aldrig skjuta med en riktig pistol. På sin höjd knallpulver. Vad hade hänt? Hade någon olyckligtvis laddat bandet med för mycket knallpulver? Hade någon begått ett misstag?
I själva verket är det nästan alltid den som sitter på mutpengarna som är kung. Cash is king. Den som ”tar emot mutorna” är redskapet. Han får en del av bytet eftersom han möjliggör penningtvätten. Men det är den mutande som tar hem den helt överlägsna delen. Och i Sverige är det riskfritt för en korrumperad regering gör inget åt ett korrumperat system, vare sig i Uzbekistan eller i Sverige.
Gulag-Kolmården torsdagen den 20 september 2012
Mikael Styrman
.
Illegitimt vinglande
.
Göran Lambertz uppträder, till synes oberörd, i SVT:s morgonsoffa idag, torsdagen den 20 september 2012. Han påstår, efter att Expressen publicerat hans mejlkorrespondens med de fyras gäng, att han ännu sommaren 2012 flera gånger bytt åsikt i fråga om Thomas Quicks eventuella skuld. Han försvarar att han bara pratar med ”de fyras gäng” för att informera sig om Quick-målen. Det är dem det är synd om, menar han. Det är de som ingen lyssnar på. Det är de som har blivit utpekade och anklagade för falskspel.
Men så är det ju inte. Det är dem som man har lyssnat alldeles för mycket på. Det är tack vare dem som en mängd mördare har fått fortsätta att gå lös på våra gator, och gör det än! Och det är de anhöriga som har blivit lidande, som har fått leva i ovisshet om vad som hänt deras anhöriga, och senare om vem som har mördat dem. Allt medan polis och rättsväsende har hjälpt de riktiga mördarna att komma undan.
En lekman som inte följt med, men som nu i efterhand försöker tränga in i de omfattande turerna kring justitiemorden som Quickmålen innebär, och som bara informerar sig via hörsägen, kan det naturligtvis vara förunnat att inledningsvis byta åsikt någon gång, beroende på vem han talat med senast. Men inte en lagklok och erfaren Justitiekansler och domare i Högsta Domstolen, som har tillgång till utredningarna och även har granskat dem.
Göran Lambertz är naturligtvis ingen oskyldig lekman som har förirrat sig i den juridiska djungeln. Han är istället en kallhamrad och durkdriven skurk som har kunnat gömma sig i vårt rättsväsende för att där leva på oss andra, för att sko sig själv och för att hjälpa sina kumpaner att komma undan straff för sina grova brott. För att kunna sälja rättvisa till den som betalar bäst. Därom torde knappast längre kunna råda något tvivel. Åtminstone inte bland dem som har följt med debatten.
Frågan är: Är han representativ för Högsta Domstolen och för den övriga domarkåren?
Gulag-Kolmården torsdagen den 20 september 2012
Mikael Styrman
.
Göran Lambertz uppträder, till synes oberörd, i SVT:s morgonsoffa idag, torsdagen den 20 september 2012. Han påstår, efter att Expressen publicerat hans mejlkorrespondens med de fyras gäng, att han ännu sommaren 2012 flera gånger bytt åsikt i fråga om Thomas Quicks eventuella skuld. Han försvarar att han bara pratar med ”de fyras gäng” för att informera sig om Quick-målen. Det är dem det är synd om, menar han. Det är de som ingen lyssnar på. Det är de som har blivit utpekade och anklagade för falskspel.
Men så är det ju inte. Det är dem som man har lyssnat alldeles för mycket på. Det är tack vare dem som en mängd mördare har fått fortsätta att gå lös på våra gator, och gör det än! Och det är de anhöriga som har blivit lidande, som har fått leva i ovisshet om vad som hänt deras anhöriga, och senare om vem som har mördat dem. Allt medan polis och rättsväsende har hjälpt de riktiga mördarna att komma undan.
En lekman som inte följt med, men som nu i efterhand försöker tränga in i de omfattande turerna kring justitiemorden som Quickmålen innebär, och som bara informerar sig via hörsägen, kan det naturligtvis vara förunnat att inledningsvis byta åsikt någon gång, beroende på vem han talat med senast. Men inte en lagklok och erfaren Justitiekansler och domare i Högsta Domstolen, som har tillgång till utredningarna och även har granskat dem.
Göran Lambertz är naturligtvis ingen oskyldig lekman som har förirrat sig i den juridiska djungeln. Han är istället en kallhamrad och durkdriven skurk som har kunnat gömma sig i vårt rättsväsende för att där leva på oss andra, för att sko sig själv och för att hjälpa sina kumpaner att komma undan straff för sina grova brott. För att kunna sälja rättvisa till den som betalar bäst. Därom torde knappast längre kunna råda något tvivel. Åtminstone inte bland dem som har följt med debatten.
Frågan är: Är han representativ för Högsta Domstolen och för den övriga domarkåren?
Gulag-Kolmården torsdagen den 20 september 2012
Mikael Styrman
.
Klarläggande om skurkmejl
.
Efter att Expressen, onsdagen den 19 september 2012, har publicerat justitierådet Göran Lambertz mejlkorrespondens med de fyras gäng, uthämtad från Högsta Domstolen, har Göran Lambertz numera kommit med ett klarläggande:
Maffiakorrespondensen och justitemorden ska fortsättningsvis avhandlas på Göran Lambertz privata mejladress, varefter Lambertz ”i varje enskilt fall ska pröva om handlingen ska vara offentlig”.
Det är nog ingen djärv gissning att anta att det inte blir så många offentliga handlingar på Högsta Domstolen i fortsättningen…
Gulag-Kolmården torsdagen den 20 september 2012
Mikael Styrman
.
Efter att Expressen, onsdagen den 19 september 2012, har publicerat justitierådet Göran Lambertz mejlkorrespondens med de fyras gäng, uthämtad från Högsta Domstolen, har Göran Lambertz numera kommit med ett klarläggande:
Maffiakorrespondensen och justitemorden ska fortsättningsvis avhandlas på Göran Lambertz privata mejladress, varefter Lambertz ”i varje enskilt fall ska pröva om handlingen ska vara offentlig”.
Det är nog ingen djärv gissning att anta att det inte blir så många offentliga handlingar på Högsta Domstolen i fortsättningen…
Gulag-Kolmården torsdagen den 20 september 2012
Mikael Styrman
.
Ytterligare två miljarder i sjön
.
Regeringen slänger ytterligare två miljarder i sjön i den nya budgeten, eller tvåtusenmiljoner skattekronor. Rapporteringen är ännu något osäker men 1,5 miljarder verkar gå till rättsväsendet och 500 miljoner till kriminalvården.
Det är i och för sig ett lovvärt initiativ om regeringen vidtar åtgärder för att förebygga återfall i brott. Inom kriminalvården, framför allt på högre nivå, har utvecklats en kutym som innebär att kriminalvården inte verkar för att förebygga återfall utan istället underblåser sådana tendenser. De intagna fångas i en ond cirkel resulterande i återkommande återfall i brott. Det kan enklast sammanfattas med, att inom kriminalvården har etablerats ett synsätt, som innebär att inte kriminalvården är till för samhället och de intagna, utan istället att de intagna och samhället är till för kriminalvården. Exemplen på att det fungerar så är naturligtvis många men jag ska inte onödigtvis förlänga den här bloggen genom att räkna upp dem.
Inför budgeten kallade kriminalvårdens generaldirektör samman pressen på Anstalten Kolmården. Han presenterade för pressen, och därmed för skattebetalarna, och får man förmoda, även för regeringen att fångklientelet på Kolmården numera är så farligt att man måste tilldelas ökade anslag för att kunna öka bemanningen – av säkerhetsskäl.
Men då är inte generaldirektören riktigt ärlig. Inför de församlade journalisterna stödjer han sig på internernas förtroenderåd när han ska äska ettusenmiljoner kronor EXTRA i anslag. Men han talar inte om att internernas förtroenderåd i tre månaders tid har försökt få till stånd ett möte med anstaltsledningen – utan att lyckas.
Han upplyser heller inte om, att på Kolmården är man på vardagarna 12 vakter som låser, och låser upp, avdelningarna. På helgen är man däremot bara 6. Till detta kommer att på vardagarna finns det en mängd annan personal som kan biträda på olika sätt. Men på helgen finns nästan ingen ytterligare som kan biträda de 6 – eftersom det inte behövs för Kolmården är fridsammare än ett svenskt ålderdomshem.
Innebörden av den rådande ordningen är någon, eller några, av följande:
att fångarna är farliga på vardagarna och ofarliga på helgerna,
att man inte behöver bry sig om intagnas och personalens säkerhet på helgerna,
att man är för många anställda på vardagarna, eller
att personalen är bekväm och inte vill jobba på helgerna.
Hur många man ska vara och hur man ska arbeta är en arbetsledningsfråga. Till sin hjälp borde generaldirektören förstås ha utsett kompetenta underchefer, minst lika kompetenta som han själv får man förmoda...
Den traditionella vanskötseln av den statliga verksamheten, innebärande utnämnande av svaga chefer som i sin tur väljer svaga medarbetare, tar sig på Kolmården uttrycken att vare sig intagna eller personal över huvud taget träffar mellancheferna, som låser in sig på sina kontor, till vilka andra inte har tillträde. Det finns, enligt samstämmiga uppgifter från många intagna, en enda i personalen som inte vågar möta andras blick och det är mellanchefen. Eftersom han aldrig är ute bland sin personal eller bland de intagna vet han inte hur anstalten fungerar, hurdana de intagna är, eller hur mycket och när personalen arbetar.
Hur motsvarande fungerar för chefen för hela anstalten vet vi inte eftersom chef är en person som inte arbetar på anstalten. Chefen är istället stationerad på huvudkontoret…!
Efter sammanlagt mer än ett år på Kolmården vet jag fortfarande inte vem vare sig chefen eller den nuvarande mellanchefen är. Jag vet att chefen ingick i generaldirektörens hov när han hade pressbjudning, men jag vet inte vem av dem som var chefen. Det är inget bra tecken när chefen för verksamheten bara besöker verkligheten i samband med generaldirektörens besök – och då i smyg.
Redan en sådan sak vore omöjlig i den privata sektorn. Det privata företag som försöker organisera sin verksamhet så skulle mycket snart finna sig utslaget från marknaden. Men i statlig verksamhet finns det ingen som bryr sig, eller är kompetent nog att sätta sig in i, om verksamheten är väl eller illa skött. Och det finns ingen som bryr sig om huruvida chefen bryr sig. Annars skulle det vara annan ordning.
Man kan inte begära att generaldirektören nödvändigtvis ska veta, av födsel och ohejdad vana, hur alla anstalterna sköts. Men man kan begära, att han informerar sig om saken och tar reda på hur hans medarbetare sköter sitt arbete. För ändamålet har han säkert mer än miljonlön och säkerhetsbil med chaufför.
Det är meningslöst att skjuta till ytterligare skattemiljarder till kriminalvården för att den ska vidta åtgärder för att minska återfallen i brott. För att det ska vara meningsfullt måste först kriminalvården saneras och förändras i grunden – om det alls är möjligt att genomföra. Verksamheten centralt, varifrån policyn utformas, präglas idag av tillskapande av, många gånger besynnerliga, regler som inte fyller något annat rimligt syfte än att tillfredställa ett behov av att trakassera medmänniskor och utöva översitteri. Det är knappast ägnat att fostra goda och ansvarskännande samhällsmedborgare.
Och så fyller Fredrik Reinfeldt på med att regeringen förväntar sig stora förbättringar till följd av de ökade anslagen.
De förbättringarna kan regeringen dessvärre se sig i månen efter. Det är nämligen inte brist på pengar vare sig i rättsväsendet eller i kriminalvården. Det är snarare tvärt om – för mycket pengar i systemet.
Det är istället samma fel som i de flesta av våra 377 statliga myndigheter. Samma fel som har gjort att vi har kunnat läsa om måttlöst festande och förskingrande, pengatvättande genom festfixare i statliga myndigheter och departement, följt av statlig bluffbokföring för att dölja brottsligheten.
Och nu gör regeringen ont värre.
Problemet som behöver åtgärdas är inte pengabrist – det är missmanagement. Att statliga myndigheter leds av klåpare och svaga chefer som inte kan driva verksamheterna. Chefer som ofta är tillsatta på grund av sin politiska karriär, sina politiska kontakter och till följd av nepotism. Svaga chefer som tillsätter svaga medarbetare och som fördärvar våra myndigheter – uppifrån.
Trappan måste städas, och det görs uppifrån. Om inte regeringen klarar av att avskeda odugliga statliga chefer och anställa dugande sådana, måste vi börja med att byta ut regeringen mot en dugande ministär, som klarar av att leda landets största företag – staten.
Gulag-Kolmården tisdag den 18 september 2012
Mikael Styrman
.
Regeringen slänger ytterligare två miljarder i sjön i den nya budgeten, eller tvåtusenmiljoner skattekronor. Rapporteringen är ännu något osäker men 1,5 miljarder verkar gå till rättsväsendet och 500 miljoner till kriminalvården.
Det är i och för sig ett lovvärt initiativ om regeringen vidtar åtgärder för att förebygga återfall i brott. Inom kriminalvården, framför allt på högre nivå, har utvecklats en kutym som innebär att kriminalvården inte verkar för att förebygga återfall utan istället underblåser sådana tendenser. De intagna fångas i en ond cirkel resulterande i återkommande återfall i brott. Det kan enklast sammanfattas med, att inom kriminalvården har etablerats ett synsätt, som innebär att inte kriminalvården är till för samhället och de intagna, utan istället att de intagna och samhället är till för kriminalvården. Exemplen på att det fungerar så är naturligtvis många men jag ska inte onödigtvis förlänga den här bloggen genom att räkna upp dem.
Inför budgeten kallade kriminalvårdens generaldirektör samman pressen på Anstalten Kolmården. Han presenterade för pressen, och därmed för skattebetalarna, och får man förmoda, även för regeringen att fångklientelet på Kolmården numera är så farligt att man måste tilldelas ökade anslag för att kunna öka bemanningen – av säkerhetsskäl.
Men då är inte generaldirektören riktigt ärlig. Inför de församlade journalisterna stödjer han sig på internernas förtroenderåd när han ska äska ettusenmiljoner kronor EXTRA i anslag. Men han talar inte om att internernas förtroenderåd i tre månaders tid har försökt få till stånd ett möte med anstaltsledningen – utan att lyckas.
Han upplyser heller inte om, att på Kolmården är man på vardagarna 12 vakter som låser, och låser upp, avdelningarna. På helgen är man däremot bara 6. Till detta kommer att på vardagarna finns det en mängd annan personal som kan biträda på olika sätt. Men på helgen finns nästan ingen ytterligare som kan biträda de 6 – eftersom det inte behövs för Kolmården är fridsammare än ett svenskt ålderdomshem.
Innebörden av den rådande ordningen är någon, eller några, av följande:
att fångarna är farliga på vardagarna och ofarliga på helgerna,
att man inte behöver bry sig om intagnas och personalens säkerhet på helgerna,
att man är för många anställda på vardagarna, eller
att personalen är bekväm och inte vill jobba på helgerna.
Hur många man ska vara och hur man ska arbeta är en arbetsledningsfråga. Till sin hjälp borde generaldirektören förstås ha utsett kompetenta underchefer, minst lika kompetenta som han själv får man förmoda...
Den traditionella vanskötseln av den statliga verksamheten, innebärande utnämnande av svaga chefer som i sin tur väljer svaga medarbetare, tar sig på Kolmården uttrycken att vare sig intagna eller personal över huvud taget träffar mellancheferna, som låser in sig på sina kontor, till vilka andra inte har tillträde. Det finns, enligt samstämmiga uppgifter från många intagna, en enda i personalen som inte vågar möta andras blick och det är mellanchefen. Eftersom han aldrig är ute bland sin personal eller bland de intagna vet han inte hur anstalten fungerar, hurdana de intagna är, eller hur mycket och när personalen arbetar.
Hur motsvarande fungerar för chefen för hela anstalten vet vi inte eftersom chef är en person som inte arbetar på anstalten. Chefen är istället stationerad på huvudkontoret…!
Efter sammanlagt mer än ett år på Kolmården vet jag fortfarande inte vem vare sig chefen eller den nuvarande mellanchefen är. Jag vet att chefen ingick i generaldirektörens hov när han hade pressbjudning, men jag vet inte vem av dem som var chefen. Det är inget bra tecken när chefen för verksamheten bara besöker verkligheten i samband med generaldirektörens besök – och då i smyg.
Redan en sådan sak vore omöjlig i den privata sektorn. Det privata företag som försöker organisera sin verksamhet så skulle mycket snart finna sig utslaget från marknaden. Men i statlig verksamhet finns det ingen som bryr sig, eller är kompetent nog att sätta sig in i, om verksamheten är väl eller illa skött. Och det finns ingen som bryr sig om huruvida chefen bryr sig. Annars skulle det vara annan ordning.
Man kan inte begära att generaldirektören nödvändigtvis ska veta, av födsel och ohejdad vana, hur alla anstalterna sköts. Men man kan begära, att han informerar sig om saken och tar reda på hur hans medarbetare sköter sitt arbete. För ändamålet har han säkert mer än miljonlön och säkerhetsbil med chaufför.
Det är meningslöst att skjuta till ytterligare skattemiljarder till kriminalvården för att den ska vidta åtgärder för att minska återfallen i brott. För att det ska vara meningsfullt måste först kriminalvården saneras och förändras i grunden – om det alls är möjligt att genomföra. Verksamheten centralt, varifrån policyn utformas, präglas idag av tillskapande av, många gånger besynnerliga, regler som inte fyller något annat rimligt syfte än att tillfredställa ett behov av att trakassera medmänniskor och utöva översitteri. Det är knappast ägnat att fostra goda och ansvarskännande samhällsmedborgare.
Och så fyller Fredrik Reinfeldt på med att regeringen förväntar sig stora förbättringar till följd av de ökade anslagen.
De förbättringarna kan regeringen dessvärre se sig i månen efter. Det är nämligen inte brist på pengar vare sig i rättsväsendet eller i kriminalvården. Det är snarare tvärt om – för mycket pengar i systemet.
Det är istället samma fel som i de flesta av våra 377 statliga myndigheter. Samma fel som har gjort att vi har kunnat läsa om måttlöst festande och förskingrande, pengatvättande genom festfixare i statliga myndigheter och departement, följt av statlig bluffbokföring för att dölja brottsligheten.
Och nu gör regeringen ont värre.
Problemet som behöver åtgärdas är inte pengabrist – det är missmanagement. Att statliga myndigheter leds av klåpare och svaga chefer som inte kan driva verksamheterna. Chefer som ofta är tillsatta på grund av sin politiska karriär, sina politiska kontakter och till följd av nepotism. Svaga chefer som tillsätter svaga medarbetare och som fördärvar våra myndigheter – uppifrån.
Trappan måste städas, och det görs uppifrån. Om inte regeringen klarar av att avskeda odugliga statliga chefer och anställa dugande sådana, måste vi börja med att byta ut regeringen mot en dugande ministär, som klarar av att leda landets största företag – staten.
Gulag-Kolmården tisdag den 18 september 2012
Mikael Styrman
.
En fiendes betydelse
.
En ofta tillämpad härskarteknik är att ha en yttre fiende, vars blotta existens utgör ett hot med vars hjälp man kan hålla ihop och motivera sina styrkor. Så styrde länge socialdemokratin Sverige. Genom konfrontation och klasskamp.
Svenska media har långa tider rapporterat om amerikanarnas förhållningssätt till vapen. Landet nästan drunknar i vapen. Och de kräver sällan tillstånd. Av svenska media verkar närmast som om antalet ägda vapen står i omvänt beroende till innehavarens intelligensnivå.
För att hålla ordning på sitt stora land vars befolkning är beväpnad till tänderna har USA i decennier, kanske alltid, sett till att hålla sig med minst en yttre fiende. När det inte har räckt har man stöttat med en inre fiende, som under McCartyismen på 1950-talet. Till sin hjälp har man hållit sig med världens effektivaste propagandaapparat – Hollywood – som kontinuerligt stämplar det mesta självständiga tänkande och en hel del samhällskritik som ”oamerikansk verksamhet”. Som kompensation har man samtidigt världens kriminellaste, dyraste och ineffektivaste krigsmakt och säkerhetstjänst. Krigsmakten drar jorden runt och från ett nät av flygbaser i andra länder och från hangarfartyg bombar man människor ytterst slumpmässigt och till så höga kostnader, med så stort svinn, att hela nationen är på väg i konkurs.
När konkursen kommer närmare, och välståndet baserat på global rovdrift klingar av, blir det inte lika lätt att tygla de många välbeväpnade amerikanarna. Särskilt inte som hunger är ett ganska okänt begrepp för de flesta, åtminstone att döma av deras kroppsform.
Samma metod – den yttre fiendens enande kraft – höll länge ihop Östeuropas socialdemokratiska diktaturer och många arabländer liksom tidigare Sovjet, numera Ryssland.
Men mest aktuellt är förstås Kina som hotar drabbas av en jugoslavisk utveckling och brytas sönder i många olika länder. Både Kina och Japan saknar råvaror och naturtillgångar. Japan har femtio kärnkraftverk på skarven mellan två tektoniska plattor vilka hotar hela nationens överlevnad och avses ersättas med andra energiformer. Kina har 1,5 miljarder invånare av vilka åtminstone hälften redan efter måttliga försämringar i ekonomin eller tillfälliga klimatvariationer tar klivet in bland de svältandes skara. Och svältande människor lyssnar gärna på uppmaningar till uppror. Japan må ha starka incitament för att försvara ögruppen Senkaku/Diaoyu – men för Kina handlar det redan nu om det enade Kinas överlevnad.
Gulag-Kolmården tisdagen den 18 september 2012
Mikael Styrman
.
En ofta tillämpad härskarteknik är att ha en yttre fiende, vars blotta existens utgör ett hot med vars hjälp man kan hålla ihop och motivera sina styrkor. Så styrde länge socialdemokratin Sverige. Genom konfrontation och klasskamp.
Svenska media har långa tider rapporterat om amerikanarnas förhållningssätt till vapen. Landet nästan drunknar i vapen. Och de kräver sällan tillstånd. Av svenska media verkar närmast som om antalet ägda vapen står i omvänt beroende till innehavarens intelligensnivå.
För att hålla ordning på sitt stora land vars befolkning är beväpnad till tänderna har USA i decennier, kanske alltid, sett till att hålla sig med minst en yttre fiende. När det inte har räckt har man stöttat med en inre fiende, som under McCartyismen på 1950-talet. Till sin hjälp har man hållit sig med världens effektivaste propagandaapparat – Hollywood – som kontinuerligt stämplar det mesta självständiga tänkande och en hel del samhällskritik som ”oamerikansk verksamhet”. Som kompensation har man samtidigt världens kriminellaste, dyraste och ineffektivaste krigsmakt och säkerhetstjänst. Krigsmakten drar jorden runt och från ett nät av flygbaser i andra länder och från hangarfartyg bombar man människor ytterst slumpmässigt och till så höga kostnader, med så stort svinn, att hela nationen är på väg i konkurs.
När konkursen kommer närmare, och välståndet baserat på global rovdrift klingar av, blir det inte lika lätt att tygla de många välbeväpnade amerikanarna. Särskilt inte som hunger är ett ganska okänt begrepp för de flesta, åtminstone att döma av deras kroppsform.
Samma metod – den yttre fiendens enande kraft – höll länge ihop Östeuropas socialdemokratiska diktaturer och många arabländer liksom tidigare Sovjet, numera Ryssland.
Men mest aktuellt är förstås Kina som hotar drabbas av en jugoslavisk utveckling och brytas sönder i många olika länder. Både Kina och Japan saknar råvaror och naturtillgångar. Japan har femtio kärnkraftverk på skarven mellan två tektoniska plattor vilka hotar hela nationens överlevnad och avses ersättas med andra energiformer. Kina har 1,5 miljarder invånare av vilka åtminstone hälften redan efter måttliga försämringar i ekonomin eller tillfälliga klimatvariationer tar klivet in bland de svältandes skara. Och svältande människor lyssnar gärna på uppmaningar till uppror. Japan må ha starka incitament för att försvara ögruppen Senkaku/Diaoyu – men för Kina handlar det redan nu om det enade Kinas överlevnad.
Gulag-Kolmården tisdagen den 18 september 2012
Mikael Styrman
.
måndag 24 september 2012
Ärvda knep
.
Förr fick socialdemokratin igenom de dummaste tänkbara förslag, genom att göra partipolitik av frågorna.
Nya Moderaterna har kopierat socialdemokratins härskarmetoder, även denna taktik.
Så fort regeringen kritiseras för något tillkortakommande gör man partipolitik av frågan, för då förhåller sig allianspartiernas väljare lugna.
Gulag-Kolmården tisdagen den 18 september 2012
Mikael Styrman
.
Förr fick socialdemokratin igenom de dummaste tänkbara förslag, genom att göra partipolitik av frågorna.
Nya Moderaterna har kopierat socialdemokratins härskarmetoder, även denna taktik.
Så fort regeringen kritiseras för något tillkortakommande gör man partipolitik av frågan, för då förhåller sig allianspartiernas väljare lugna.
Gulag-Kolmården tisdagen den 18 september 2012
Mikael Styrman
.
Arbetslöshetsförmedlingens sammanbrott
.
Kan statsmaktens pågående och accelerande förfall bättre beskrivas? Så här skrev SVT Text-TV om Arbetslöshetsförmedlingens sammanbrott igår, måndagen den 17 september 2012:
Förmedlare hjälper arbetsförmedlare
Arbetsförmedlingen klarar inta att på
egen hand anställa personal.
Den statliga myndigheten, som ska
vara specialist på att finna arbete
åt människor, tar därför hjälp av
bemanningsföretaget Proffice med att
finna arbetsförmedlare.
Det kostar 24.000 kr per
anställd, uppger Dagens Nyheter.
Proffice hyr sedan tidigare ut
bemanningspersonal till förmedlingen –
i fjol för 38 miljoner kronor.
------------------------------------
Vän av ordning frågar sig naturligtvis vad Arbetslöshetsförmedlingens egen personal ska kunna göra – annat än att lyfta lön, konferera och festa på skattebetalarnas bekostnad?
Det måste rimligen vara svårt att inspirera medarbetarna till kompetenta insatser och kostnadseffektiva lösningar när man själv vänder sig till företagare och får Arbetslöshetsförmedlingens generaldirektörs brev skrivna – för hundratusen kronor per styck – trots att regeringen i upphöjd vishet har sett till att generaldirektören får miljoner i lön.
Arbetslöshetsförmedlingens chef Angeles Bermudez-Svankvist går från klarhet till klarhet medan miljonerna rullar. Vilken idiot som helst som plockas upp från gatan skulle förmodligen göra ett bättre jobb.
Vad är det för hållhakar eller kontakter som håller henne kvar på skattebetalarnas lönelista?
I vilket ungdomsförbund är hon skolad?
Gulag-Kolmården tisdagen den 18 september 2012
Mikael Styrman
.
Kan statsmaktens pågående och accelerande förfall bättre beskrivas? Så här skrev SVT Text-TV om Arbetslöshetsförmedlingens sammanbrott igår, måndagen den 17 september 2012:
Förmedlare hjälper arbetsförmedlare
Arbetsförmedlingen klarar inta att på
egen hand anställa personal.
Den statliga myndigheten, som ska
vara specialist på att finna arbete
åt människor, tar därför hjälp av
bemanningsföretaget Proffice med att
finna arbetsförmedlare.
Det kostar 24.000 kr per
anställd, uppger Dagens Nyheter.
Proffice hyr sedan tidigare ut
bemanningspersonal till förmedlingen –
i fjol för 38 miljoner kronor.
------------------------------------
Vän av ordning frågar sig naturligtvis vad Arbetslöshetsförmedlingens egen personal ska kunna göra – annat än att lyfta lön, konferera och festa på skattebetalarnas bekostnad?
Det måste rimligen vara svårt att inspirera medarbetarna till kompetenta insatser och kostnadseffektiva lösningar när man själv vänder sig till företagare och får Arbetslöshetsförmedlingens generaldirektörs brev skrivna – för hundratusen kronor per styck – trots att regeringen i upphöjd vishet har sett till att generaldirektören får miljoner i lön.
Arbetslöshetsförmedlingens chef Angeles Bermudez-Svankvist går från klarhet till klarhet medan miljonerna rullar. Vilken idiot som helst som plockas upp från gatan skulle förmodligen göra ett bättre jobb.
Vad är det för hållhakar eller kontakter som håller henne kvar på skattebetalarnas lönelista?
I vilket ungdomsförbund är hon skolad?
Gulag-Kolmården tisdagen den 18 september 2012
Mikael Styrman
.
Många journalister blir det…
.
Här i Gulag såg vi Martin Schibbyes och Johan Perssons presskonferens i samband med hemkomsten idag, fredagen den 14 september 2012.
Det var nog många ungdomar som bestämde sig för att bli journalister idag.
Och det var nog många journalister som bestämde sig för att bli riktiga journalister idag.
De två svenska journalisterna kommer säkert att göra en insats till förmån för orättvist behandlade människor i Etiopien. Men vi ska inte underskatta den insats de med sin reportageresa till, och sin fängelsevistelse i, Etiopien kommer att göra för det fria ordet och för en kritiskt granskande journalistik i Sverige. Det känns åtminstone som om den svenska journalistkåren redan har fått en nytändning den senaste tiden och som om marschen har börjat bort från en okritisk och korrumperad journalistik, vars främsta bedrift har varit att någotsånär rätt kunna återge en förslöad och korrumperad myndighets pressrelease – utan granskning. Den marschen lär inte dämpas av Schibbyes och Perssons inspirerade patos och engagemang.
Gulag-Kolmården fredagen den 14 september 2012
Mikael Styrman
.
Här i Gulag såg vi Martin Schibbyes och Johan Perssons presskonferens i samband med hemkomsten idag, fredagen den 14 september 2012.
Det var nog många ungdomar som bestämde sig för att bli journalister idag.
Och det var nog många journalister som bestämde sig för att bli riktiga journalister idag.
De två svenska journalisterna kommer säkert att göra en insats till förmån för orättvist behandlade människor i Etiopien. Men vi ska inte underskatta den insats de med sin reportageresa till, och sin fängelsevistelse i, Etiopien kommer att göra för det fria ordet och för en kritiskt granskande journalistik i Sverige. Det känns åtminstone som om den svenska journalistkåren redan har fått en nytändning den senaste tiden och som om marschen har börjat bort från en okritisk och korrumperad journalistik, vars främsta bedrift har varit att någotsånär rätt kunna återge en förslöad och korrumperad myndighets pressrelease – utan granskning. Den marschen lär inte dämpas av Schibbyes och Perssons inspirerade patos och engagemang.
Gulag-Kolmården fredagen den 14 september 2012
Mikael Styrman
.
fredag 21 september 2012
Toppolitikern i tunnelbanan
.
Ni har förstås sett det, allihop? Den berusade tunnelbaneresenären som ramlade ner på spåren på Sandsborgs tunnelbanestation och blev liggande på spåren, medvetslös. Den oempatiske busen som hoppade ned från perrongen och rånade honom, för att sedan lämna honom på spåren, att bli överkörd av tunnelbanetåget, medan han själv obekymrad gick därifrån.
Han var nog inte klassen ljus, om han alls har gått i skola. Åtminstone överskuggade egennyttan den tankeverksamhet som han eventuellt hade kunnat uppbåda. Föga tycks han ha anat att han blev dokumenterad av övervakningskamerorna och vilken verkan det skulle få. På det sättet inspirerade han till den här bloggen, medan hans beteende gav rubriken, men det är naturligtvis hans minsta problem.
Utan att behöva nämna någon vid namn påminde han mig om en skamlös och gränslös toppolitiker som trots en längd om cirka två meter, ett bländande intellekt och en verbal förmåga som saknar motstycke, ändå ur empatisk synvinkel visat sig vara en intelligensdvärg. Och just det gör honom så farlig. Farlig för demokratin, för rättssäkerheten, för medborgarnas integritet och välfärd.
Om bara det här toppolitikerämnet i tunnelbanan hade haft ett uns gränslöshet eller empati skulle han ha lyft upp människan som föll ned på spåren. Kanske hade ingen då ens brytt sig om ifall han sedan hade rånat offret.
Alla människor vet med sig att de kan hamna i en situation i vilken de inte kan ta vara på sig själva. Man kan ha en dålig dag och bli för full eller man kan bli sjuk, bli knuffad som Carl-Fredrik Algernon, råka ut för ett olycksfall osv. Alla kan sätta sig in i den påkördes situation. Och ingen vill bli rånad och lämnad på spåren för att bli påkörd av tåget.
Nu blir det oempatiska toppolitikerämnet istället föraktat och hatat av alla. Vem som helst som han möter kan känna sig motiverad att ge honom en rättmätig belöning. Och antalet personer som spanar efter honom ökade exponentiellt.
Jag drar mig till minnes när jag åkte tunnelbana i Paris, i december 1990. I Frankrike är människorna vänliga och trevliga och såväl mat som klimat mycket njutbara. Så även i Paris – på sommaren – när turisterna finns där. Det är nämligen turisterna som är trevliga i Paris. Men i december finns där bara de otrevliga parisarna. De som säger ”pardon”, som betyder förlåt, men varmed egentligen menas:
- Tuut-tuut! Nu knuffar jag till dig för du står i vägen för mig.
I Paris varnades intensivt för ficktjuvar. Vid en tunnelbanestation skulle jag åka upp för en mycket kort rulltrappa, kanske 6-7 m lång. När jag klev på såg jag mig om. Bara en man och han var långt bakom mig. Redan efter 2-3 m åkande i rulltrappan kände jag hur det ömmade på ena skinkan och förde handen dit för att massera det ömma. Till min oerhörda förvåning fanns där redan en hand! Jag vände mig om och fann, ännu mer förvånad, att mannen som nyss var långt bakom mig, nu stod alldeles nära och höll en dagstidning så att den fyllde ut hela utrymmet mellan oss.
I samma ögonblick var rulltrappan slut. 2-3 m fram till dörrarna. Poff-poff öppnas dörrarna automatiskt. Mot mig rusar 3-4 tjänstemän som kastar sig handlöst förbi mig på ömse sidor och sätter efter ficktjuven i full karriär. De var medvetna om hans härjande och passade på honom.
Ännu många år efter det inträffade irriterade det min fåfänga att jag inte hade sinnesnärvaro att försöka ta fast honom när jag röjde hans stöldförsök. Men nyktert bedömt kanske det ändå var det bästa som skedde. Sådana där hänsynslösa och egennyttiga psykopater brukar kunna vara farliga för sin omgivning när deras parasiterande på sina medmänniskor avslöjas och de riskerar sötebrödsdagarnas slut.
Egentligen är det nog få som utsätter sig för obehaget och risken att agera mot sådana egennyttiga psykopater varför de ofta kommer högt och får hålla på länge, innan de går för långt i sin egennyttiga hänsynslöshet mot omgivningen.
Verklighetens toppolitiker hoppar från utsuget kadaver till utsuget kadaver. Nu, när Martin Schibbye och Johan Persson håller presskonferens i Sverige, efter att ha släppts från etiopiskt fängelse efter 14 månader, är vår toppolitiker plötsligt i Ukraina och twittrar glatt för att avleda människors uppmärksamhet från sin ovilja att hjälpa Martin och Johan. Nu vill den tidigare så ointressanta Julia Tymosjenko träffa honom… Kanske hon också blir lämnad på spåren när massmedias uppmärksamhet riktas åt något annat håll?
Jag säger inget negativt om en eventuell vilja att hjälpa Julia Tymosjenko, om den viljan mot förmodan visar sig vara genuin och inte bara är ett led i ”huvudarbetsgivaren” USA:s taktiska spel. Men det är knappast någon slump att omsorgen riktas mot en i Ukraina fängslad person istället för mot den sedan mer än 11 år tillbaka fängslade Dawit Isaak i Eritrea, nära den gasrika regionen Ogaden, där kumpanerna redan härjar.
Gulag-Kolmården fredag den 14 september 2012
Mikael Styrman
.
Ni har förstås sett det, allihop? Den berusade tunnelbaneresenären som ramlade ner på spåren på Sandsborgs tunnelbanestation och blev liggande på spåren, medvetslös. Den oempatiske busen som hoppade ned från perrongen och rånade honom, för att sedan lämna honom på spåren, att bli överkörd av tunnelbanetåget, medan han själv obekymrad gick därifrån.
Han var nog inte klassen ljus, om han alls har gått i skola. Åtminstone överskuggade egennyttan den tankeverksamhet som han eventuellt hade kunnat uppbåda. Föga tycks han ha anat att han blev dokumenterad av övervakningskamerorna och vilken verkan det skulle få. På det sättet inspirerade han till den här bloggen, medan hans beteende gav rubriken, men det är naturligtvis hans minsta problem.
Utan att behöva nämna någon vid namn påminde han mig om en skamlös och gränslös toppolitiker som trots en längd om cirka två meter, ett bländande intellekt och en verbal förmåga som saknar motstycke, ändå ur empatisk synvinkel visat sig vara en intelligensdvärg. Och just det gör honom så farlig. Farlig för demokratin, för rättssäkerheten, för medborgarnas integritet och välfärd.
Om bara det här toppolitikerämnet i tunnelbanan hade haft ett uns gränslöshet eller empati skulle han ha lyft upp människan som föll ned på spåren. Kanske hade ingen då ens brytt sig om ifall han sedan hade rånat offret.
Alla människor vet med sig att de kan hamna i en situation i vilken de inte kan ta vara på sig själva. Man kan ha en dålig dag och bli för full eller man kan bli sjuk, bli knuffad som Carl-Fredrik Algernon, råka ut för ett olycksfall osv. Alla kan sätta sig in i den påkördes situation. Och ingen vill bli rånad och lämnad på spåren för att bli påkörd av tåget.
Nu blir det oempatiska toppolitikerämnet istället föraktat och hatat av alla. Vem som helst som han möter kan känna sig motiverad att ge honom en rättmätig belöning. Och antalet personer som spanar efter honom ökade exponentiellt.
Jag drar mig till minnes när jag åkte tunnelbana i Paris, i december 1990. I Frankrike är människorna vänliga och trevliga och såväl mat som klimat mycket njutbara. Så även i Paris – på sommaren – när turisterna finns där. Det är nämligen turisterna som är trevliga i Paris. Men i december finns där bara de otrevliga parisarna. De som säger ”pardon”, som betyder förlåt, men varmed egentligen menas:
- Tuut-tuut! Nu knuffar jag till dig för du står i vägen för mig.
I Paris varnades intensivt för ficktjuvar. Vid en tunnelbanestation skulle jag åka upp för en mycket kort rulltrappa, kanske 6-7 m lång. När jag klev på såg jag mig om. Bara en man och han var långt bakom mig. Redan efter 2-3 m åkande i rulltrappan kände jag hur det ömmade på ena skinkan och förde handen dit för att massera det ömma. Till min oerhörda förvåning fanns där redan en hand! Jag vände mig om och fann, ännu mer förvånad, att mannen som nyss var långt bakom mig, nu stod alldeles nära och höll en dagstidning så att den fyllde ut hela utrymmet mellan oss.
I samma ögonblick var rulltrappan slut. 2-3 m fram till dörrarna. Poff-poff öppnas dörrarna automatiskt. Mot mig rusar 3-4 tjänstemän som kastar sig handlöst förbi mig på ömse sidor och sätter efter ficktjuven i full karriär. De var medvetna om hans härjande och passade på honom.
Ännu många år efter det inträffade irriterade det min fåfänga att jag inte hade sinnesnärvaro att försöka ta fast honom när jag röjde hans stöldförsök. Men nyktert bedömt kanske det ändå var det bästa som skedde. Sådana där hänsynslösa och egennyttiga psykopater brukar kunna vara farliga för sin omgivning när deras parasiterande på sina medmänniskor avslöjas och de riskerar sötebrödsdagarnas slut.
Egentligen är det nog få som utsätter sig för obehaget och risken att agera mot sådana egennyttiga psykopater varför de ofta kommer högt och får hålla på länge, innan de går för långt i sin egennyttiga hänsynslöshet mot omgivningen.
Verklighetens toppolitiker hoppar från utsuget kadaver till utsuget kadaver. Nu, när Martin Schibbye och Johan Persson håller presskonferens i Sverige, efter att ha släppts från etiopiskt fängelse efter 14 månader, är vår toppolitiker plötsligt i Ukraina och twittrar glatt för att avleda människors uppmärksamhet från sin ovilja att hjälpa Martin och Johan. Nu vill den tidigare så ointressanta Julia Tymosjenko träffa honom… Kanske hon också blir lämnad på spåren när massmedias uppmärksamhet riktas åt något annat håll?
Jag säger inget negativt om en eventuell vilja att hjälpa Julia Tymosjenko, om den viljan mot förmodan visar sig vara genuin och inte bara är ett led i ”huvudarbetsgivaren” USA:s taktiska spel. Men det är knappast någon slump att omsorgen riktas mot en i Ukraina fängslad person istället för mot den sedan mer än 11 år tillbaka fängslade Dawit Isaak i Eritrea, nära den gasrika regionen Ogaden, där kumpanerna redan härjar.
Gulag-Kolmården fredag den 14 september 2012
Mikael Styrman
.
Slaget om det fria ordet
.
Var det en del av slaget om det fria ordet inom SVT som vi bevittnade i Uppdrag Granskning igår torsdagen den 13 september 2012? Programmet var ett extra insatt Uppdrag Granskning ”Special” med anledning av frigivningen av Johan Persson och Martin Schibbye. Av ett sådant program förväntar man sig något extra, åtminstone något bra.
De första 10-15 minuterna lovade gott men fungerade närmast som en ”trailer”, en intresseväckare, inför det som man ”visste” att komma skulle, senare i programmet. Och så kom det inget annat än ett potpurri av bilder, utan sammanhang och utan budskap, men avlöst av ca 10-15 sekunders avslutning som också var ok.
Men, vad var det som hände? Hade inte Uppdrag Granskning mer att komma med? Fick man inte sända det man hade? Eller ville någon använda Uppdrag Granskning till ”tillrättaläggande historieskrivning”? Framtiden får utvisa om vi någonsin får några svar på de frågorna. Kanske var avsikten "bara" att hylla det journalistiska arbete och det pris de två journalisterna och deras familjer betalat för sitt kall och sitt rättvisepatos? Som sådant har programmet visst sitt berättigande, men när det kallas Uppdrag Granskning "Special" har man lätt förväntningar om en annan sorts innehåll. Åtminstone hade jag det.
Själv fick jag en déjà-vu-upplevelse. På 1980-talet hade Nordnytt en hungrig och ambitiös reporter som var alla nordsvenska maktmissbrukares skräck. Han hette Vagerstam och var från Karungi. Just nu kan jag inte dra mig till minnes hans förnamn. Men han var som en ung och hungrig Janne Josefsson, möjligen ännu lite intensivare.
Luleå är ju känt, bland människor som har insyn i hur det politiska och offentliga systemet arbetar, som en offentliga kriminalitetens bastion. Vagerstam hade gjort några inslag om Frimurarna i Luleå vilket säkert inte hade fallit i god jord bland intellektuellt och moraliskt svaga men desto mer skrupelfria myglare, i det offentliga eller nära och mjölkande det offentliga.
Han utlovade sedan under två veckors tid sensationella avslöjanden om Frimurarna vilka skulle avslöjas i det förlängda inslaget ”Fredags-specialen”. Detta trummades ut, och hamrades in, under två veckors tid. Den sista puffen för inslaget sändes på onsdagen eller möjligen så sent som torsdagen. När programmet började stod hela Norrbotten och Västerbotten på tå…och så kom det ingenting. Inslaget hade utgått utan förklaring. Och Vagerstam – var det Gunnar han hette måntro? – jobbade redan på fredagen på miljöredaktionen i Karlstad. Sedan har han inte hörts av. Ibland undrar jag ännu hur det gick för honom.
Det var tråkigt att inte inslaget fick sändas. Det retar ännu min nyfikenhet. Liksom det skulle vara intressant att veta vilka alternativ han fick att välja på, hur de presenterades och av vem.
Torsdagens Uppdrag Granskning Special lämnade mig med ungefär samma tomma och undrande känsla. Vad var det egentligen man ville visa?
Gulag-Kolmården fredagen den 14 september 2012
Mikael Styrman
.
Var det en del av slaget om det fria ordet inom SVT som vi bevittnade i Uppdrag Granskning igår torsdagen den 13 september 2012? Programmet var ett extra insatt Uppdrag Granskning ”Special” med anledning av frigivningen av Johan Persson och Martin Schibbye. Av ett sådant program förväntar man sig något extra, åtminstone något bra.
De första 10-15 minuterna lovade gott men fungerade närmast som en ”trailer”, en intresseväckare, inför det som man ”visste” att komma skulle, senare i programmet. Och så kom det inget annat än ett potpurri av bilder, utan sammanhang och utan budskap, men avlöst av ca 10-15 sekunders avslutning som också var ok.
Men, vad var det som hände? Hade inte Uppdrag Granskning mer att komma med? Fick man inte sända det man hade? Eller ville någon använda Uppdrag Granskning till ”tillrättaläggande historieskrivning”? Framtiden får utvisa om vi någonsin får några svar på de frågorna. Kanske var avsikten "bara" att hylla det journalistiska arbete och det pris de två journalisterna och deras familjer betalat för sitt kall och sitt rättvisepatos? Som sådant har programmet visst sitt berättigande, men när det kallas Uppdrag Granskning "Special" har man lätt förväntningar om en annan sorts innehåll. Åtminstone hade jag det.
Själv fick jag en déjà-vu-upplevelse. På 1980-talet hade Nordnytt en hungrig och ambitiös reporter som var alla nordsvenska maktmissbrukares skräck. Han hette Vagerstam och var från Karungi. Just nu kan jag inte dra mig till minnes hans förnamn. Men han var som en ung och hungrig Janne Josefsson, möjligen ännu lite intensivare.
Luleå är ju känt, bland människor som har insyn i hur det politiska och offentliga systemet arbetar, som en offentliga kriminalitetens bastion. Vagerstam hade gjort några inslag om Frimurarna i Luleå vilket säkert inte hade fallit i god jord bland intellektuellt och moraliskt svaga men desto mer skrupelfria myglare, i det offentliga eller nära och mjölkande det offentliga.
Han utlovade sedan under två veckors tid sensationella avslöjanden om Frimurarna vilka skulle avslöjas i det förlängda inslaget ”Fredags-specialen”. Detta trummades ut, och hamrades in, under två veckors tid. Den sista puffen för inslaget sändes på onsdagen eller möjligen så sent som torsdagen. När programmet började stod hela Norrbotten och Västerbotten på tå…och så kom det ingenting. Inslaget hade utgått utan förklaring. Och Vagerstam – var det Gunnar han hette måntro? – jobbade redan på fredagen på miljöredaktionen i Karlstad. Sedan har han inte hörts av. Ibland undrar jag ännu hur det gick för honom.
Det var tråkigt att inte inslaget fick sändas. Det retar ännu min nyfikenhet. Liksom det skulle vara intressant att veta vilka alternativ han fick att välja på, hur de presenterades och av vem.
Torsdagens Uppdrag Granskning Special lämnade mig med ungefär samma tomma och undrande känsla. Vad var det egentligen man ville visa?
Gulag-Kolmården fredagen den 14 september 2012
Mikael Styrman
.
Nästan senaste nytt
.
Nästan senaste nytt från den godhjärtade dumhetens byråkrati:
SVT:s Text-TV söndagen den 9 september 2012 (även rapporterat om i nyhetssändningarna samma dag):
Organisation vill förbjuda biltvätt
Fler kommuner borde förbjuda folket att
tvätta bilen på garageuppfarten anser
branschorganisationen Svenskt Vatten.
Orsaken är att giftiga ämnen från bilarna
kan hamna i badsjöar eller dricksvattentäkter.
Enligt en enkät från Svenskt Vatten har
flera kommuner redan förbjudit
biltvätt på gatan. Istället rek-
ommenderas miljöcertifierad biltvätt
där avloppsvattnet renas från metaller
och andra giftiga ämnen.
Jag tror att källan som citerades var Lena Söderberg, VD för Svenskt Vatten.
-------------------------
I världen finns miljarder bilar. Bara i Sverige finns miljoner bilar. De orsakar mycket riktigt utsläpp av bland annat tungmetaller och cancerogena ämnen. Den absoluta lejonparten av dessa utsläpp sprids direkt i naturen, även badsjöar och dricksvattentäkter, genom att tas upp av vägar, kantområden och luften. En mindre del fastnar på bilarna. Från bilarna sköljs även denna lilla andel ut i naturen varje gång det regnar. Ett fåtal gånger om året tvättas ett försvinnande litet antal bilar ett ännu mindre antal gånger på garageuppfarter. Men dessa utsläpp är och förblir en försumbart liten andel av de utsläpp som sprids i naturen av biltrafiken.
Därtill kommer att det som inte bilarnas utsläpp förgiftar ödeläggs av väghållarens gränslösa saltande.
De hindrar inte att det vore önskvärt att göra något verksamt åt bilismen som förbrukar naturresurser i onödan och ödelägger naturen. Den absoluta lejonparten av bilismen är dessutom onyttig trafik som förbrukar resurser utan att på något sätt bidra till mänsklighetens försörjning eller överlevnad.
Om man ändå verkligen vill sila mygg och svälja kameler och sysselsätta sig med något verkligt meningslöst, ska man göra som Svenskt Vatten vill. Helst ska man sysselsätta hundratals, ja tusentals, enfaldiga byråkrater med att utforma tvingande och meningslösa regler med stränga sanktioner, förelägganden och påföljder med vars hjälp idioter med översittaranlag kan förfölja sina medmänniskor. Men man ska inte inbilla sig att det på något sätt sker för att värna vare sig vatten eller natur.
Gulag-Kolmården onsdagen den 12 september 2012
Mikael Styrman
.
Nästan senaste nytt från den godhjärtade dumhetens byråkrati:
SVT:s Text-TV söndagen den 9 september 2012 (även rapporterat om i nyhetssändningarna samma dag):
Organisation vill förbjuda biltvätt
Fler kommuner borde förbjuda folket att
tvätta bilen på garageuppfarten anser
branschorganisationen Svenskt Vatten.
Orsaken är att giftiga ämnen från bilarna
kan hamna i badsjöar eller dricksvattentäkter.
Enligt en enkät från Svenskt Vatten har
flera kommuner redan förbjudit
biltvätt på gatan. Istället rek-
ommenderas miljöcertifierad biltvätt
där avloppsvattnet renas från metaller
och andra giftiga ämnen.
Jag tror att källan som citerades var Lena Söderberg, VD för Svenskt Vatten.
-------------------------
I världen finns miljarder bilar. Bara i Sverige finns miljoner bilar. De orsakar mycket riktigt utsläpp av bland annat tungmetaller och cancerogena ämnen. Den absoluta lejonparten av dessa utsläpp sprids direkt i naturen, även badsjöar och dricksvattentäkter, genom att tas upp av vägar, kantområden och luften. En mindre del fastnar på bilarna. Från bilarna sköljs även denna lilla andel ut i naturen varje gång det regnar. Ett fåtal gånger om året tvättas ett försvinnande litet antal bilar ett ännu mindre antal gånger på garageuppfarter. Men dessa utsläpp är och förblir en försumbart liten andel av de utsläpp som sprids i naturen av biltrafiken.
Därtill kommer att det som inte bilarnas utsläpp förgiftar ödeläggs av väghållarens gränslösa saltande.
De hindrar inte att det vore önskvärt att göra något verksamt åt bilismen som förbrukar naturresurser i onödan och ödelägger naturen. Den absoluta lejonparten av bilismen är dessutom onyttig trafik som förbrukar resurser utan att på något sätt bidra till mänsklighetens försörjning eller överlevnad.
Om man ändå verkligen vill sila mygg och svälja kameler och sysselsätta sig med något verkligt meningslöst, ska man göra som Svenskt Vatten vill. Helst ska man sysselsätta hundratals, ja tusentals, enfaldiga byråkrater med att utforma tvingande och meningslösa regler med stränga sanktioner, förelägganden och påföljder med vars hjälp idioter med översittaranlag kan förfölja sina medmänniskor. Men man ska inte inbilla sig att det på något sätt sker för att värna vare sig vatten eller natur.
Gulag-Kolmården onsdagen den 12 september 2012
Mikael Styrman
.
Mörkläggningsregeringens äventyr
.
SVT:s Text-TV onsdagen den 12 september 2012
”Vi vill prata ut om vad som hände”
Ambassadör Jens Odlander inte bara
flög med Schibbye och Persson till
den okända ort där de befinner sig,
han är också tillsammans med dem.
- Vi vill prata ut bägge sidor om vad
som hände och jämföra berättelserna om
vad som hände de här 14 månaderna,
säger Odlander på telefon till TT.
De har också ett behov av att upp-
datera sig. Samtalet är en del av
förberedelserna inför hemkomsten,
förklarar Odlander.
- Sen är det också trevligt att till-
bringa ett par dagar tillsammans.
-----------------------
Regeringen och UD:s numera påtagliga och mer än märkliga omsorger om Johan Persson och Martin Schibbye fortsätter att roa.
Uppenbarligen känner såväl regeringen som UD stark ångest inför vad etiopierna måhända har talat om för Johan och Martin angående svenska myndigheters och/eller politikers agerande, som de har trott eller förväntat sig, att skulle stanna mellan skål och vägg.
De anmärkningsvärda omsorgerna öppnar nog för att det har funnits ett välsmort maskineri mellan Zelawi, Bildt och Lundin. Om frisläppandet beror på svenska eller etiopiska önskemål står dock, åtminstone än så länge, skrivet i stjärnorna.
Det något märkliga ”shanghajandet” av Schibbye och Persson indikerar närmast att det är etiopierna som passar på att bli av med ett onödigt ärende samtidigt med en mängd andra amnestier. I så fall kanske det skett i strid med tidigare uttryckta svenska önskemål om att de kan få ruttna bort i etiopiskt fängelse.
Eftersom budskapet från regeringen – representerad av Carl Bildt – varit att frågan inte är högt prioriterad i Sverige och att Schibbye och Persson får ”skylla sig själva” blir det, översatt och uttolkat, att etiopierna gärna kan behålla de två journalisterna tills de ruttnar eller självdör i etiopiskt fängelse. Därmed blir regeringens nu pågående charader begripliga. Det är på sätt och vis ett större problem för Carl Bildt och regeringen att de släpps än att de är fortsatt fängslade – beroende på vad de har att berätta när de träffar pressen.
I den riktningen talar även de förhållandevis lindriga påföljderna som drabbat New York Times journalister och engelska journalister som gjort samma resa. Deras påföljd blev utvisning respektive två veckors häktning följd av utvisning. Det tyder på att Johan Persson och Martin Schibbye inte har varit fängslade av den etiopiska regeringen utan av den svenska regeringen – men i etiopiskt fängelse.
I en fungerande rättsstat skulle det inte vara möjligt för ”Carl Lundin” att påverka regeringens arbete. ”Han” skulle snarare sitta i fängelse. Inte politiskt fängelse utan riktigt fängelse.
Man kan nog lugnt utgå ifrån att Schibbye och Persson nu behandlas med hela det CIA-inspirerade indoktrineringsprogrammet.
Först det subtilt framförda hotet som det innebär att de inte förs till Sverige utan till ett tredje land, om det är vad som ägt rum. I så fall är det kanske ett slags ”frihetsberövande soft” kamouflerat till välvillig omsorg.
Därefter debreafing av journalisterna för att få reda på vad etiopierna har avslöjat för dem om regeringens verkliga hållning i umgänget med etiopierna.
Sedan teambuilding och kompisskap syftande till ”vi svenskar” och ”de dumma etiopierna som plågat er”.
Därefter möjligen indoktrinering med spelad välvilja, om nödvändigt blandat med subtila hot, hela tiden mot bakgrund av att de inte kan vara säkra på att bli släppta, eller ens komma till Sverige, syftande till synkronisering av åsikter eller rättare sagt anpassning av Schibbyes och Perssons uppfattning till regeringens uppfattning.
Om kuren inte biter kan mutorna kommas att ta fram. Drömjobben och –uppdragen som de ska få för att de råkar ha precis den kompetens som regeringen, eller någon myndighet, numera efterfrågar – eller, för att bättre dölja vad som pågår – som något företag efterfrågar.
Vid behov kan smekningarna varvas med hot mot dem själva, mot deras försörjningsmöjligheter, mot deras familjers säkerhet och försörjningsmöjligheter osv. naturligtvis kommer inte hoten från regeringen. Det kommer från olika diffusa och mäktiga intressen som de ”irriterat” och som regeringen ”inte är säker på att kunna skydda dem emot”.
Det blir verkligt spännande att se, vad shanghajandet och indoktrineringen under några dagars tillämpning av den av CIA inspirerade metoder präglade av svenska psykopathandboken kan åstadkomma.
I en fungerande rättsstat skulle inte Carl Bildt, med sin – trots intellektuell briljans – dokumenterade bristande empati och sin dito oförmåga att hålla isär nationens intressen och sina privatekonomiska intressen, kunna vara regeringsledamot. Han skulle sitta i fängelse. Och då menar jag riktigt fängelse – inte politiskt fängelse.
I en fungerande parlamentarisk miljö skulle inte heller regeringen kunna sitta kvar om dess medborgare, på grund av ”Carl Lundins” inflytande, fängslas med regeringens välsignelse, men av afrikanska diktatorer, för att dölja korruption och kriminalitet i regeringen och regeringen närstående kretsar.
Gulag-Kolmården onsdagen den 12 september 2012
Mikael Styrman
.
SVT:s Text-TV onsdagen den 12 september 2012
”Vi vill prata ut om vad som hände”
Ambassadör Jens Odlander inte bara
flög med Schibbye och Persson till
den okända ort där de befinner sig,
han är också tillsammans med dem.
- Vi vill prata ut bägge sidor om vad
som hände och jämföra berättelserna om
vad som hände de här 14 månaderna,
säger Odlander på telefon till TT.
De har också ett behov av att upp-
datera sig. Samtalet är en del av
förberedelserna inför hemkomsten,
förklarar Odlander.
- Sen är det också trevligt att till-
bringa ett par dagar tillsammans.
-----------------------
Regeringen och UD:s numera påtagliga och mer än märkliga omsorger om Johan Persson och Martin Schibbye fortsätter att roa.
Uppenbarligen känner såväl regeringen som UD stark ångest inför vad etiopierna måhända har talat om för Johan och Martin angående svenska myndigheters och/eller politikers agerande, som de har trott eller förväntat sig, att skulle stanna mellan skål och vägg.
De anmärkningsvärda omsorgerna öppnar nog för att det har funnits ett välsmort maskineri mellan Zelawi, Bildt och Lundin. Om frisläppandet beror på svenska eller etiopiska önskemål står dock, åtminstone än så länge, skrivet i stjärnorna.
Det något märkliga ”shanghajandet” av Schibbye och Persson indikerar närmast att det är etiopierna som passar på att bli av med ett onödigt ärende samtidigt med en mängd andra amnestier. I så fall kanske det skett i strid med tidigare uttryckta svenska önskemål om att de kan få ruttna bort i etiopiskt fängelse.
Eftersom budskapet från regeringen – representerad av Carl Bildt – varit att frågan inte är högt prioriterad i Sverige och att Schibbye och Persson får ”skylla sig själva” blir det, översatt och uttolkat, att etiopierna gärna kan behålla de två journalisterna tills de ruttnar eller självdör i etiopiskt fängelse. Därmed blir regeringens nu pågående charader begripliga. Det är på sätt och vis ett större problem för Carl Bildt och regeringen att de släpps än att de är fortsatt fängslade – beroende på vad de har att berätta när de träffar pressen.
I den riktningen talar även de förhållandevis lindriga påföljderna som drabbat New York Times journalister och engelska journalister som gjort samma resa. Deras påföljd blev utvisning respektive två veckors häktning följd av utvisning. Det tyder på att Johan Persson och Martin Schibbye inte har varit fängslade av den etiopiska regeringen utan av den svenska regeringen – men i etiopiskt fängelse.
I en fungerande rättsstat skulle det inte vara möjligt för ”Carl Lundin” att påverka regeringens arbete. ”Han” skulle snarare sitta i fängelse. Inte politiskt fängelse utan riktigt fängelse.
Man kan nog lugnt utgå ifrån att Schibbye och Persson nu behandlas med hela det CIA-inspirerade indoktrineringsprogrammet.
Först det subtilt framförda hotet som det innebär att de inte förs till Sverige utan till ett tredje land, om det är vad som ägt rum. I så fall är det kanske ett slags ”frihetsberövande soft” kamouflerat till välvillig omsorg.
Därefter debreafing av journalisterna för att få reda på vad etiopierna har avslöjat för dem om regeringens verkliga hållning i umgänget med etiopierna.
Sedan teambuilding och kompisskap syftande till ”vi svenskar” och ”de dumma etiopierna som plågat er”.
Därefter möjligen indoktrinering med spelad välvilja, om nödvändigt blandat med subtila hot, hela tiden mot bakgrund av att de inte kan vara säkra på att bli släppta, eller ens komma till Sverige, syftande till synkronisering av åsikter eller rättare sagt anpassning av Schibbyes och Perssons uppfattning till regeringens uppfattning.
Om kuren inte biter kan mutorna kommas att ta fram. Drömjobben och –uppdragen som de ska få för att de råkar ha precis den kompetens som regeringen, eller någon myndighet, numera efterfrågar – eller, för att bättre dölja vad som pågår – som något företag efterfrågar.
Vid behov kan smekningarna varvas med hot mot dem själva, mot deras försörjningsmöjligheter, mot deras familjers säkerhet och försörjningsmöjligheter osv. naturligtvis kommer inte hoten från regeringen. Det kommer från olika diffusa och mäktiga intressen som de ”irriterat” och som regeringen ”inte är säker på att kunna skydda dem emot”.
Det blir verkligt spännande att se, vad shanghajandet och indoktrineringen under några dagars tillämpning av den av CIA inspirerade metoder präglade av svenska psykopathandboken kan åstadkomma.
I en fungerande rättsstat skulle inte Carl Bildt, med sin – trots intellektuell briljans – dokumenterade bristande empati och sin dito oförmåga att hålla isär nationens intressen och sina privatekonomiska intressen, kunna vara regeringsledamot. Han skulle sitta i fängelse. Och då menar jag riktigt fängelse – inte politiskt fängelse.
I en fungerande parlamentarisk miljö skulle inte heller regeringen kunna sitta kvar om dess medborgare, på grund av ”Carl Lundins” inflytande, fängslas med regeringens välsignelse, men av afrikanska diktatorer, för att dölja korruption och kriminalitet i regeringen och regeringen närstående kretsar.
Gulag-Kolmården onsdagen den 12 september 2012
Mikael Styrman
.
En sten i trottoaren…
.
…sjunger den finlandssvenska musikgruppen Cumulus om. Och en sten i trottoaren är vad den tyska författningsdomstolen av feghet reducerat sig själva till, i bästa fall, om de vrider och vränger på den tyska lagens tolkning för att medge acceptans till eurozonens stödfond (ESM).
Den rapportering vi hittills kunnat ta del av är ganska kortfattad och fri från nyanser. Men under förutsättning att rapporteringen är riktig, är själva tilltaget att komma fram till att stödfonden är i enlighet med tysk lag intill 190 miljarder euro närmast humoristiskt och särskilt ägnat att dra löje över författningsdomstolen. Jag vill inte utesluta, men kan svårligen tänka mig, att tyskarna har en lagstiftning som rimligen kan resultera i en tolkning som innebär klartecken intill 190 miljarder euro, men inte därutöver. Varför? Jo, naturligtvis därför att en sådan lag sannolikt kan resultera i en lagtolkning som i nästa runda innebär att ett engagemang uppgående till exempelvis 500 miljarder euro, om det är vad som då eftersträvas, är i enlighet med tysk lag, medan engagemang över 500 miljarder euro inte är det. Det vill säga att det inte finns någon lag. Den nuvarande lagen – eller dess tolkning – är i själva verket en gummisnodd.
Dagens avgörande i Tysklands högsta förvaltningsdomstol kan ha varit den europeiska freden och det europeiska välståndets sista försvarsmur som rasade. I och med dagens avgörande kan den tyska förbundsstaten ha förlorat sin status som självständig nation. Innebörden är, att det nu är fritt fram att plundra de tyska skattebetalarna för vad klåparunionens politiker och det maffiakontrollerade bankväsendet har ställt till med i andra länder.
Den tyska lagen är i så fall inte längre någon lag utan blott ett politiskt hinder som politikerna rundar efter behag.
Man kan, återigen med reservation för den otydliga rapporteringen i ärendet, fråga sig vilken avsikt domarna i förvaltningsdomstolen haft med att ange en beloppsgräns. Om man nu haft någon avsikt alls. Naturligtvis kan det vara ett sätt att försöka bromsa politikernas framfart, utan att egentligen ha kurage att verkligen göra det. En alternativ tolkning kan möjligen vara att det är ett uttryck för en vilja att signalera till omvärlden att man fattat sitt beslut mot bättre vetande och under påtryckningar. Fast jag har lite svårt att omedelbart förstå vad det skulle vara för poäng med att meddela just det. Det kan ju vem som helst räkna ut att påtryckningarna varit många och tydliga. Mer troligt känns att domarna fått till beloppsgränsen förblindade av stress och utan att i stressens blindhet och självupptaget allvar riktigt förstå hur det framstår för en utomstående. Ungefär som en hare, med den drivande stövaren strax efter sig, kan springa in i det enda trädet ute på ett stort öppet fält.
Det finns nog inte mycket hopp kvar om att vi ska kunna undgå en monetär kollaps med omfattande globala verkningar. När inte ens den tyska författningsdomstolen är beredd att utsätta sig ens för ett litet obehag, genom att utöva sitt ämbete på ett hederligt och respektabelt sätt, kan vi nog knappast förvänta oss att undslippa en katastrof som kan, och troligen kommer att, få episka dimensioner.
Men, å andra sidan, ett system som har förfallit så totalt som den Europeiska Klåparunionen, som under senare tid blivit allt mer likt en gödselspridare för skattemedel, är kanske inte värt att rädda. Det kan vara bra att börja bygga från grunden på något nytt, även om vägen dit med säkerhet kommer att vara mycket smärtsam för väldigt många människor – inte bara européer. Förhoppningsvis ska den smärtan även komma att delas av de som orsakar katastrofen.
Jag hoppas verkligen att jag har fått fel uppfattning om Tysklands högsta förvaltningsdomstols avgörande idag på grund av den hittills mycket bristfälliga rapporteringen om de grunder som avgörandet vilar på. Om jag inte har fel går åtminstone Tyskland – och Europa – en bister framtid till mötes.
Mycket tyder annars på att domarna i Tysklands högsta förvaltningsdomstol i och med sin servila gummibandstolkning har reducerat sig själva till stenar i trottoaren – kraftigt överbetalda sådana. Övervintrade trottoarstenar från Weimarrepublikens dagar.
Den yttersta konsekvensen är att Tyskland är laglöst land – igen! Vi har sett det förut. Hur vägen till katastrofen kantats av goda föresatser och hur lagen ställts åt sidan till förmån för det politiskt önskvärda. Inte minst Tyskland har smärtsamt fått erfara konsekvenserna av en sådan samhällsutveckling under den senaste mansåldern.
Nu återstår bara de mer synliga tecknen på förfallet. Och de lär knappast låta vänta på sig.
Gulag-Kolmården onsdagen den 12 september 2012
Mikael Styrman
.
…sjunger den finlandssvenska musikgruppen Cumulus om. Och en sten i trottoaren är vad den tyska författningsdomstolen av feghet reducerat sig själva till, i bästa fall, om de vrider och vränger på den tyska lagens tolkning för att medge acceptans till eurozonens stödfond (ESM).
Den rapportering vi hittills kunnat ta del av är ganska kortfattad och fri från nyanser. Men under förutsättning att rapporteringen är riktig, är själva tilltaget att komma fram till att stödfonden är i enlighet med tysk lag intill 190 miljarder euro närmast humoristiskt och särskilt ägnat att dra löje över författningsdomstolen. Jag vill inte utesluta, men kan svårligen tänka mig, att tyskarna har en lagstiftning som rimligen kan resultera i en tolkning som innebär klartecken intill 190 miljarder euro, men inte därutöver. Varför? Jo, naturligtvis därför att en sådan lag sannolikt kan resultera i en lagtolkning som i nästa runda innebär att ett engagemang uppgående till exempelvis 500 miljarder euro, om det är vad som då eftersträvas, är i enlighet med tysk lag, medan engagemang över 500 miljarder euro inte är det. Det vill säga att det inte finns någon lag. Den nuvarande lagen – eller dess tolkning – är i själva verket en gummisnodd.
Dagens avgörande i Tysklands högsta förvaltningsdomstol kan ha varit den europeiska freden och det europeiska välståndets sista försvarsmur som rasade. I och med dagens avgörande kan den tyska förbundsstaten ha förlorat sin status som självständig nation. Innebörden är, att det nu är fritt fram att plundra de tyska skattebetalarna för vad klåparunionens politiker och det maffiakontrollerade bankväsendet har ställt till med i andra länder.
Den tyska lagen är i så fall inte längre någon lag utan blott ett politiskt hinder som politikerna rundar efter behag.
Man kan, återigen med reservation för den otydliga rapporteringen i ärendet, fråga sig vilken avsikt domarna i förvaltningsdomstolen haft med att ange en beloppsgräns. Om man nu haft någon avsikt alls. Naturligtvis kan det vara ett sätt att försöka bromsa politikernas framfart, utan att egentligen ha kurage att verkligen göra det. En alternativ tolkning kan möjligen vara att det är ett uttryck för en vilja att signalera till omvärlden att man fattat sitt beslut mot bättre vetande och under påtryckningar. Fast jag har lite svårt att omedelbart förstå vad det skulle vara för poäng med att meddela just det. Det kan ju vem som helst räkna ut att påtryckningarna varit många och tydliga. Mer troligt känns att domarna fått till beloppsgränsen förblindade av stress och utan att i stressens blindhet och självupptaget allvar riktigt förstå hur det framstår för en utomstående. Ungefär som en hare, med den drivande stövaren strax efter sig, kan springa in i det enda trädet ute på ett stort öppet fält.
Det finns nog inte mycket hopp kvar om att vi ska kunna undgå en monetär kollaps med omfattande globala verkningar. När inte ens den tyska författningsdomstolen är beredd att utsätta sig ens för ett litet obehag, genom att utöva sitt ämbete på ett hederligt och respektabelt sätt, kan vi nog knappast förvänta oss att undslippa en katastrof som kan, och troligen kommer att, få episka dimensioner.
Men, å andra sidan, ett system som har förfallit så totalt som den Europeiska Klåparunionen, som under senare tid blivit allt mer likt en gödselspridare för skattemedel, är kanske inte värt att rädda. Det kan vara bra att börja bygga från grunden på något nytt, även om vägen dit med säkerhet kommer att vara mycket smärtsam för väldigt många människor – inte bara européer. Förhoppningsvis ska den smärtan även komma att delas av de som orsakar katastrofen.
Jag hoppas verkligen att jag har fått fel uppfattning om Tysklands högsta förvaltningsdomstols avgörande idag på grund av den hittills mycket bristfälliga rapporteringen om de grunder som avgörandet vilar på. Om jag inte har fel går åtminstone Tyskland – och Europa – en bister framtid till mötes.
Mycket tyder annars på att domarna i Tysklands högsta förvaltningsdomstol i och med sin servila gummibandstolkning har reducerat sig själva till stenar i trottoaren – kraftigt överbetalda sådana. Övervintrade trottoarstenar från Weimarrepublikens dagar.
Den yttersta konsekvensen är att Tyskland är laglöst land – igen! Vi har sett det förut. Hur vägen till katastrofen kantats av goda föresatser och hur lagen ställts åt sidan till förmån för det politiskt önskvärda. Inte minst Tyskland har smärtsamt fått erfara konsekvenserna av en sådan samhällsutveckling under den senaste mansåldern.
Nu återstår bara de mer synliga tecknen på förfallet. Och de lär knappast låta vänta på sig.
Gulag-Kolmården onsdagen den 12 september 2012
Mikael Styrman
.
måndag 17 september 2012
Den kontanta diplomatins vedermödor
.
Hej.
Jag heter Carl. Jag skriver under pseudonym. Du kan kalla mig Carl Lundin. Jag vill inte ge mig till känna för att inte riskera att trampa i klaveret som jag har för vana att göra. Åtminstone vill jag inte trampa i något billigt pöbelklaver. Om jag ska trampa så ska det vara i ett dyrt, mäktigt och märkvärdigt klaver.
Vid sidan av min officiella syssla är jag inofficiell svensk oljeminister och särskilt sändebud i alla tredje världens länder som behöver hjälp för att effektivt utvinna och bli befriade från sina naturtillgångar som förhindrar en god och allsidig ekonomisk utveckling i länderna. Vi håller på att förvandla Sverige till ett ensidigt råvaruexporterande land och vill inte att andra länder ska gå i samma fälla varför vi främjar ett minskat beroende av råvaruexport i tredje världen genom att minska deras intäkter av råvaruexporten och på så sätt främja tillväxten inom andra näringsgrenar.
I dagarna har svenskarna Johan Persson och Martin Schibbye släppts ut ur etiopiskt fängelse. Där har de varit sedan vi köpte in dem där, efter tips från Sveriges Television om att två svenska vänsterjournalister skulle till Etiopien för att studera hur befolkningens livsbetingelser påverkades av vår oljeutvinning där.
Jag vill tacka mig själv för att de nu blivit utköpta ur etiopiskt fängelse.
Att jag nu ändrat mig och agerat för att befria dem från sitt välförtjänta fängelsestraff är föranlett av att hela saken kommit i ett annat läge eftersom det mesta skitit sig för mig och regeringen den senaste tiden. Alla svenska myndigheter slösar och förskingrar pengar i enorm omfattning. Det är inget nytt. Det har de gjort länge. Precis som de teg om bortmyglandet av den framröstade särskilda granskningen i Lundin Oil. Och vi kan ju inte göra något åt det statliga slösandet och förskingrandet eftersom varje ansats till att klämma åt tjuvaktiga statstjänstemän riskerar att påverka oss själva ungefär som när man slänger en koka koskit in i en fläkt. Och skattebetalarna har både pengar kvar och svårt att värja sig när den statliga maktapparaten slår dem på pungen. Men nu plötsligt har pressen de senaste veckorna betett sig ytterst svikligt och illojalt.
Det var en sak att vi i opposition kunde kritisera vanstyre och inkompetens. Det var ju riskfritt. Men att nu, när vi har makten, börja reta våra oförvitliga statstjänstemän vore ju liktydigt med att sitta på en krutdurk med apterad stubin och börja jonglera med tända facklor. Mycket kan man begära av oss regeringsledamöter men det är knappast juste att begära att vi ska bete oss som japanska kamikazepiloter.
Mitt största bekymmer just nu är vad vi ska skriva på verifikatet som beskriver den kontanta diplomatin. Inte för att det spelar så stor roll. Statens ekonomi är landets i särklass största men saknar ens en ansats till revision värd namnet. Alla som ska revidera vet att om de ställer till problem så blir de först utan uppdrag och sedan utsatta för en massiv myndighetsattack och ett massmedialt drev som gör dem till före detta revisorer. Och även om det fanns en revision skulle det ändå saknas ett åklagar- och domstolsväsende som skulle göra något av saken.
Men om vi skulle bli giljotinerade så småningom så vore det ändå trevligt att ha lämnat efter sig ett städat spår som kan generera ett snyggt eftermäle. Jag tror därför att jag skriver på verifikatet:
”Regeringens avledande av negativ uppmärksamhet genom utköp av två svenska vänsterjournalister i förtid ur etiopiskt fängelse, vilka tidigare är inköpta i etiopiskt fängelse, på mitt och moderat initiativ efter tips inifrån Sveriges Television.”
På det hela taget har ärendet varit kletigt och stört mitt twittrande. Vi vill ju inte att några svenska journaliströdingar ska åka omkring i tredje världen och hindra vår av människokärlek drivna mission i länderna, därefter förväntande sig, att vi hjälper dem hem när de går i våra mödosamt gillrade fällor. Planen var naturligtvis att de skulle ha fått sitta några år till i etiopiskt fängelse så att de skulle ha lärt sig att rätt uppskatta mina och regeringens filantropiska insatser. Men när nu våra massmedia plötsligt började bete sig som journalister kom saken i annat läge.
”Carl Lundin” uttolkad i
Gulag-Kolmården tisdagen den 11 september 2012
av
Mikael Styrman
.
Hej.
Jag heter Carl. Jag skriver under pseudonym. Du kan kalla mig Carl Lundin. Jag vill inte ge mig till känna för att inte riskera att trampa i klaveret som jag har för vana att göra. Åtminstone vill jag inte trampa i något billigt pöbelklaver. Om jag ska trampa så ska det vara i ett dyrt, mäktigt och märkvärdigt klaver.
Vid sidan av min officiella syssla är jag inofficiell svensk oljeminister och särskilt sändebud i alla tredje världens länder som behöver hjälp för att effektivt utvinna och bli befriade från sina naturtillgångar som förhindrar en god och allsidig ekonomisk utveckling i länderna. Vi håller på att förvandla Sverige till ett ensidigt råvaruexporterande land och vill inte att andra länder ska gå i samma fälla varför vi främjar ett minskat beroende av råvaruexport i tredje världen genom att minska deras intäkter av råvaruexporten och på så sätt främja tillväxten inom andra näringsgrenar.
I dagarna har svenskarna Johan Persson och Martin Schibbye släppts ut ur etiopiskt fängelse. Där har de varit sedan vi köpte in dem där, efter tips från Sveriges Television om att två svenska vänsterjournalister skulle till Etiopien för att studera hur befolkningens livsbetingelser påverkades av vår oljeutvinning där.
Jag vill tacka mig själv för att de nu blivit utköpta ur etiopiskt fängelse.
Att jag nu ändrat mig och agerat för att befria dem från sitt välförtjänta fängelsestraff är föranlett av att hela saken kommit i ett annat läge eftersom det mesta skitit sig för mig och regeringen den senaste tiden. Alla svenska myndigheter slösar och förskingrar pengar i enorm omfattning. Det är inget nytt. Det har de gjort länge. Precis som de teg om bortmyglandet av den framröstade särskilda granskningen i Lundin Oil. Och vi kan ju inte göra något åt det statliga slösandet och förskingrandet eftersom varje ansats till att klämma åt tjuvaktiga statstjänstemän riskerar att påverka oss själva ungefär som när man slänger en koka koskit in i en fläkt. Och skattebetalarna har både pengar kvar och svårt att värja sig när den statliga maktapparaten slår dem på pungen. Men nu plötsligt har pressen de senaste veckorna betett sig ytterst svikligt och illojalt.
Det var en sak att vi i opposition kunde kritisera vanstyre och inkompetens. Det var ju riskfritt. Men att nu, när vi har makten, börja reta våra oförvitliga statstjänstemän vore ju liktydigt med att sitta på en krutdurk med apterad stubin och börja jonglera med tända facklor. Mycket kan man begära av oss regeringsledamöter men det är knappast juste att begära att vi ska bete oss som japanska kamikazepiloter.
Mitt största bekymmer just nu är vad vi ska skriva på verifikatet som beskriver den kontanta diplomatin. Inte för att det spelar så stor roll. Statens ekonomi är landets i särklass största men saknar ens en ansats till revision värd namnet. Alla som ska revidera vet att om de ställer till problem så blir de först utan uppdrag och sedan utsatta för en massiv myndighetsattack och ett massmedialt drev som gör dem till före detta revisorer. Och även om det fanns en revision skulle det ändå saknas ett åklagar- och domstolsväsende som skulle göra något av saken.
Men om vi skulle bli giljotinerade så småningom så vore det ändå trevligt att ha lämnat efter sig ett städat spår som kan generera ett snyggt eftermäle. Jag tror därför att jag skriver på verifikatet:
”Regeringens avledande av negativ uppmärksamhet genom utköp av två svenska vänsterjournalister i förtid ur etiopiskt fängelse, vilka tidigare är inköpta i etiopiskt fängelse, på mitt och moderat initiativ efter tips inifrån Sveriges Television.”
På det hela taget har ärendet varit kletigt och stört mitt twittrande. Vi vill ju inte att några svenska journaliströdingar ska åka omkring i tredje världen och hindra vår av människokärlek drivna mission i länderna, därefter förväntande sig, att vi hjälper dem hem när de går i våra mödosamt gillrade fällor. Planen var naturligtvis att de skulle ha fått sitta några år till i etiopiskt fängelse så att de skulle ha lärt sig att rätt uppskatta mina och regeringens filantropiska insatser. Men när nu våra massmedia plötsligt började bete sig som journalister kom saken i annat läge.
”Carl Lundin” uttolkad i
Gulag-Kolmården tisdagen den 11 september 2012
av
Mikael Styrman
.
fredag 14 september 2012
Även Brå ska festa
.
Justitieminister Beatrice Ask var med i TV:s morgonnyheter idag, onsdagen den 12 september 2012.
Regeringen ökar Brå:s (Brottsförebyggande rådet) anslag från 70 till 95 Mkr vilket ska gälla från år 2015…!
- Det vi behöver göra är diskutera vad som fungerar och inte fungerar. Ungefär så uttryckte sig Beatrice Ask.
Men nej, Beatrice Ask, vi behöver inte diskutera mer. Vi behöver mer verkstad – inte substanslöst pladder.
Men det enda en korrumperad regering, som själv gått i täten för att plundra landets entreprenörer, kan göra är naturligtvis att ägna sig åt pladder och låtsas göra något genom att skjuta till pengar som många gånger gör mer skada än nytta – när det redan finns för mycket pengar.
Det vi däremot behöver göra, Beatrice Ask, är sparka odugliga chefer – ofta politiker – och anställa kompetenta chefer med uppdrag att få sina respektive verksamheter att fungera – även om det innebär att en del ytterligare oduglingar måste lämna.
Och så måste vi ändra lagen så att kriminella politiker, domare, åklagare, chefstjänstemän kan åtalas, blir åtalade, och döms till straff som inte är ett hån mot folket.
Utan dessa åtgärder kommer inga säkerhetsåtgärder runt Rosenbad att kunna skydda regeringen. Det bränner bara skattepengar i onödan. Bättre då att lägga de pengarna på resor, fri mat, sprit och horor.
Det regeringen gjort hittills mot den statliga kriminaliteten riskerar bara att förvandla även Brå till samma skamlösa nonproduktiva festprissar som de vi redan fått följa i media de senaste veckorna.
Gulag-Kolmården onsdagen den 12 september 2012
Mikael Styrman
.
Justitieminister Beatrice Ask var med i TV:s morgonnyheter idag, onsdagen den 12 september 2012.
Regeringen ökar Brå:s (Brottsförebyggande rådet) anslag från 70 till 95 Mkr vilket ska gälla från år 2015…!
- Det vi behöver göra är diskutera vad som fungerar och inte fungerar. Ungefär så uttryckte sig Beatrice Ask.
Men nej, Beatrice Ask, vi behöver inte diskutera mer. Vi behöver mer verkstad – inte substanslöst pladder.
Men det enda en korrumperad regering, som själv gått i täten för att plundra landets entreprenörer, kan göra är naturligtvis att ägna sig åt pladder och låtsas göra något genom att skjuta till pengar som många gånger gör mer skada än nytta – när det redan finns för mycket pengar.
Det vi däremot behöver göra, Beatrice Ask, är sparka odugliga chefer – ofta politiker – och anställa kompetenta chefer med uppdrag att få sina respektive verksamheter att fungera – även om det innebär att en del ytterligare oduglingar måste lämna.
Och så måste vi ändra lagen så att kriminella politiker, domare, åklagare, chefstjänstemän kan åtalas, blir åtalade, och döms till straff som inte är ett hån mot folket.
Utan dessa åtgärder kommer inga säkerhetsåtgärder runt Rosenbad att kunna skydda regeringen. Det bränner bara skattepengar i onödan. Bättre då att lägga de pengarna på resor, fri mat, sprit och horor.
Det regeringen gjort hittills mot den statliga kriminaliteten riskerar bara att förvandla även Brå till samma skamlösa nonproduktiva festprissar som de vi redan fått följa i media de senaste veckorna.
Gulag-Kolmården onsdagen den 12 september 2012
Mikael Styrman
.
tisdag 11 september 2012
Indoktrineringsläger?
.
Johan Persson och Martin Schibbye har varit ifrån sina familjer i fjorton månader.
Varför behöver de vila upp sig i flera dagar innan de får träffa sina familjer? De ska ju inte ut i krig. De ska ju hem och träffa sina familjer och uttala sig fritt inför en fri press, eller?
Det luktar indoktrinerings- eller programmeringsläger lång väg, tycker jag.
Om de vill ha en tid på sig innan de möter pressen behöver ju inte det hålla dem ifrån familjerna...
Gulag-Kolmården tisdag den 11 september 2012
Mikael Styrman
.
Johan Persson och Martin Schibbye har varit ifrån sina familjer i fjorton månader.
Varför behöver de vila upp sig i flera dagar innan de får träffa sina familjer? De ska ju inte ut i krig. De ska ju hem och träffa sina familjer och uttala sig fritt inför en fri press, eller?
Det luktar indoktrinerings- eller programmeringsläger lång väg, tycker jag.
Om de vill ha en tid på sig innan de möter pressen behöver ju inte det hålla dem ifrån familjerna...
Gulag-Kolmården tisdag den 11 september 2012
Mikael Styrman
.
fredag 7 september 2012
Säkra konjunkturtecken
Uppfattningarna om vart konjunkturen är på väg går
starkt isär. Enligt finansministern ser det strålande ut, med gott
"reformutrymme" nästa år. Att USA, Europa och Kina är inne i något
som kan beskrivas som en jättekrasch i slowmotion, under ihärdigt
pengatryckande, verkar inte störa.
Enligt de flesta andra är vi på väg in i en mycket
djup lågkonjunktur.
Ett säkert konjunkturtecken rapporterade tidningarna
om för någon dag sedan. Riksgäldens chef, Bo Lundgren, alias Mr Fixit,
rapporteras sluta i förtid, i februari.
Lundgren blev internationellt känd i Sverige när han var över till USA,
när finanskrisen började för några år sedan och propagerade för att man skulle
"baila out" maffians banker genom att trycka in obegränsat med
skattepengar i dem.
Oavsett vems felet är så har det försatt amerikanarna
i samma situation som svenskarna allt sedan 1992. Alla är i händerna på
maffians banker som mjölkar dem och förstör tillgångarna.
Det är en utmärkt idé av Lundgren att sluta. Och den
sänder oss ett budskap om vad som är på väg att hända, som annars inte syns på
den här sidan av potemkin-kulisserna. Att verkligheten är på väg att hinna
ikapp bankmaffians handgångna man. Jag kan bara beklaga att han, och några av
hans kumpaner, inte kom på den idén redan för 22 år sedan. Då hade vi kanske
haft ett fungerande bankväsende, 100.000 fler företag i landet och välståndet
kvar. Men bättre sent än aldrig. Det är bra att han slutar och han kan gärna ta
Carl Bildt med sig så kan de bilda en klubb för inbördes beundran, i vilken de
kan ljuga åt varandra om hur nyttiga de har varit för nationen och slå ifrån
sig allt som de har ställt till med.
Men nu kanske inte Bo Lundgren ska vänta så länge som till
februari. När USA:s krasch kommit lite längre kan det hända grejor. Till
skillnad från den svenska förvaltningen säger man genast i USA när något gått
åt helvete:
- Who's responsible?
Och jänkarna är lite mer handlingsbenägna än
vi svenskar när de börjar se sig om efter syndabockar...
Men när vidden av vad de har varit med om att ställa
till med går upp för gemene man, kan även svenska pensionssparare visa sig vara
nog så bra på att springa. :-)
Vid närmare eftertanke kanske det är bäst att Bo Lundgren
rycker åt sig väskan, tar en polishuva över huvudet och kutar utav bara fan.
Övertorneå torsdagen den 6 september 2012,
på kortvarig "semester" från Gulag, ute och
hälsar på bland tjuvarna, som ju inte finns i Gulag.
Mikael Styrman
Den vapenkrämande staten
.
Jag såg i media i förra veckan att det uppges
att schweizarna vill göra JAS-affärer med svenska staten direkt, utan
mellanhänder, som det får förstås. Men svenska staten är visserligen bra på att
betala mutor för att köpa på sig flygplan som den inte behöver men den är sämre
på att få dem att flyga och den är inte vapenhandlare - eller är den
det? Efter att kännedom delvis spritt sig om vad svenska staten ägnar sig åt i
"familjeföretaget" Saudi-Arabien är bilden minst sagt
tvetydig.
Nu vill grabbarna som jagar
skattebetalarnas pengar i alla fall att staten ska vara vapenkrämare. Förmodligen
uppger de till schweizarna att svenskarna vill att schweizarna ska göra affärer med svenska staten direkt.
Att det är lättare att komma åt skattebetalarnas
pengar när de inhemska och utländska mutorna inte behöver gå via företag får
väl anses klarlagt. Inga bedrägerier eller andra grova brott i staten vare sig
utreds eller klaras upp.
Åtminstone har det inte skett hittills.
Men är det verkligen klokt av staten att agera
som vapenkrämare?
Det är ju allom bekant
runt om i världen hur det kan gå när svenska statens tjänstemän gör
vapenaffärer.
Folk som kommer i
närheten tenderar att få göra allt för ingående bekantskap med Stockholms
tunnelbana, som Carl-Fredrik Algernon.
Andra får ståplats i Nybroviken eller sittplats i Hammarbykanalen. Åter andra
dör av blyförgiftning.
Och alltsammans slutar
med tiotals, ja hundratals hyllmeter med polisutredningar med tusentals pärmar
och obefintliga utredningsresultat. Allt enligt känt svenskt polisiärt
Stasi-inspirerat manér.
Nu är ju inte vare sig
schweizarna eller saudiaraberna några lättskrämda dagisfröknar. Men har de
verkligen förstått vad som krävs för att ha att göra med svenska statens
grabbar av bägge könen?
Vet de verkligen, att om de kommer till Sverige
och inte låter sig godvilligt plundras
av de maffia-anstrukna partiorganisationerna, eller de demokratiska
folkrörelserna som de själva föredrar att kalla sig, löper de en
påtaglig risk för att plundras av "sakliga"
statliga specialmyndigheter som exempelvis Energimarknadsinspektionen,
Elsäkerhetsverket, Skatteverket, Kronofogden, Förvaltningsdomstolarna och med
dessa lierade suspekta brännvinsadvokater och pengatvättande konsulter?
Saudiaraberna är visserligen bra på att avrätta
kvinnor som beskylls för att ha vänstrat och de kan hugga händerna av folk med
likadan moral som ledande svenska statstjänstemän uppvisar. Och själva har de
klänning. Men då har de ju en väldig övermakt mellan sig och de som ska
stympas. När de ska ha att göra med svenska statens grabbar av bägge könen i
vapenaffärer kommer de med nödvändighet att måsta iaktta ett betydligt intimare
umgänge, med mycket sämre personligt skydd, och utan möjlighet att låta hugga
händerna av folk eller vare sig stena eller hänga dem till döds.
Schweizarna har visserligen försvarat sin
självständighet genom åren utan vare sig permittenttrafik eller transporter av
hela arméer och förnödenheter genom landet eller emottagen betalning i form av
judiskt tandguld från koncentrationslägren. De tyska grannarnas nazister var det ju inte
heller så mycket bevänt med i slutändan. Många av dem ställdes ju inför rätta i
Nürnberg och vissa avrättades. Många som inte dömdes i Nürnberg letade
israelerna upp, som exempelvis Eichmann, och de rannsakades av israelerna
själva. Men vem har väl någonsin hört talas om en svensk statsanställd maffioso
som har blivit ställd inför rätta? Eller ännu mindre någon som blivit dömd?
Betänk nu, för affärernas,
partiets och nationens framtids skull, att schweizarna kanske inte alls är
bekväma med utsikten att slutförvaras i floden Aare om affärerna med den svenska
statens oförvitliga tjänstemän skiter sig. Och saudiaraberna kanske inte alls
vill ha en ståplats i Persiska Viken.
Den svenska statens
affärskultur skiljer sig nog avsevärt från den som är gängse i Schweiz. Och den
skiljer sig nog även från affärskulturen och rättsuppfattningen i Saudi-Arabien
- eller gör den inte det?
Gulag-Kolmården tisdagen
den 4 september 2012
Mikael Styrman
.
.
Advokaternas yrkesheder
I Aftonbladet den 2 september 2012 kunde vi läsa
en intressant insändare. Det var signaturen "Claes" som lyfte fram
några viktiga synpunkter som har kommit i skymundan i fråga om Claes Borgströms
"försvar" av Thomas Quick. Insändaren, som var införd i
papperstidningen på sidan 7, hade rubriken
"Gud bevare oss från
advokater".
Nog vore det intressant för en lekman att få
veta varför inte en person som blir, eller befinns vara, allvarligt psykiskt
sjuk, som Quick, som för lång tid skrivs in på Säter, förses med en god man som
kan tillvarata hans intressen?
Är
gode mannen bara till för situationer där partivänner kan få tillgång till ett
rikt bo att plundra?
Och hur ser Sveriges Advokatsamfund på
Borgströms sätt att försvara Quicks intressen, särskilt mot bakgrund av de i
insändaren framförda argumenten?
Om en klient är eller blir sjuk, så sjuk att han
blir inspärrad på Säter, och sätter igång och erkänner exempelvis terrorbrott
en masse, som insändaren pekar på - vad bjuder då advokaternas hederskodex?
Har advokatsamfundets medlemmar några synpunkter
på annat än vilket lägsta pris advokaten ska passa på att debitera?
Gulag-Kolmården tisdagen
den 4 september 2012
Mikael Styrman
En ny tur till hispan?
Nu,
när det har skitit sig med Thomas Quick vet de verkliga mördarna att de förlorat
sitt skydd och sin syndabock. De flesta av "Quick-morden" är
preskriberade och de skyldiga riskerar därför inte i dagsläget samhällets
straff. Men de löper ändå risken att drabbas av det verkliga straffet, det
sociala straffet och isoleringen. Och en viss risk för ett informellt utmätt
straff kan också finnas.
Så, vad kan vi vänta oss av regeringen, justitiedepartementet
och rättsväsendet nu, när mördarnas skydd är borta?
Dags
för riksåklagaren, justitieminister Beatrice Ask och hennes företrädare som
implementerare av CIA:s arbetsmetoder i Sverige, den av CIA rehabiliterade och
genom de uteblivna kontrolluppgifterna från USA berikade Thomas Bodström, att
göra en ny vända till hispan och klara upp lite mord igen? En del av
Quick-morden är nu åter ouppklarade och nya fräscha ouppklarade mord står på
tur. Säkert har åtminstone en del av dem begåtts av representanter för
nomenklaturan, vilka väntar på sin "rätt" att få mordutredningen
havererad av sina systrar och bröder i nomenklaturan.
Vem
vet, med lite tur kanske våra juridikens och rättsskipningens krutuppfinnare
oavsiktligt kan bringa lite ljus över morden på Cattis Falck, Lena Gräns, Carl-Fredrik
Algernon och Catrine da Costa?
Gulag-Kolmården tisdagen
den 4 september 2012
Mikael Styrman
Nepotism förfallets orsak
Aftonbladet rapporterar om att
Arbetsförmedlingens Generaldirektör Angeles Bermudez-Svankvist fått kritik för
att hon, i tider då förmedlingen skulle spara, anställde fyra kompisar. Vi har
sett detta mönster förr, både inom och utom landet.
Men hur föraktfullt det än är
så är hon nog långt ifrån ensam om att ha ägnat sig åt nepotism. I själva
verket skulle en stor kartläggning, om man hade resurser att göra en sådan,
mycket troligt visa, att ingen, eller nästan ingen, av dessa chefer som figurerar
som festprissar och nöjesfixare för skattemedel åt sina medarbetare har fått
sina jobb på meriter. De har alla, eller nästan alla, fått sina jobb genom
nepotism och ryggborstande. Det är partibok, släktskap med politiker och högre
tjänstemän samt kompisskap med politiker och tjänstemän som utgör rekryteringsgrunden
i staten.
Det finns knappast anledning
att tro, att det skulle råda någon annan ordning i kommuner, landsting och
offentligt ägda företag.
Med nödvändighet leder det till att det anställs
svaga myglande chefer som inte kan sitt jobb. Svaga chefer omger sig med svaga
medarbetare som i sin tur...osv. Så urgröps det offentliga moraliskt och
kompetensmässigt tills det till slut bara finns inkompetenta myglande nollproducerande
drönare i det offentliga.
Därav förfallet vi bevittnar idag.
Utan att i och för sig vilja uttrycka någon
åsikt om hans metoders förträfflighet eller förkastlighet så tror jag att en
kartläggning skulle visa att Anders Behring-Breivik var sanningen på spåren på
Utöya. Ungdomsförbunden, dessa vår tids motsvarigheter till Hitlerjugend, utgör
en stor del av förklaringen till dagens förfall. Det är nämligen i ungdomsförbunden
mygelkulturen lärs ut, etableras och utvecklas.
Gulag-Kolmården tisdagen
den 4 september 2012
Mikael Styrman
torsdag 6 september 2012
Hjärnsläppet
.
.
Mina ögon föll på Aftonbladets artiklar från
söndagen den 2 september 2012, om slöseriet
i statsförvaltningen.
Hur kan
regeringen anställa, avlöna med miljontals kronor årligen inklusive fringisar
samt underlåta att avskeda generaldirektörer som Arbetsförmedlingens Angeles
Bermudez-Svankvist, som är så gränslöst inkompetenta att de inte ens duger till
att skriva en debattartikel själva utan måste köpa in den tjänsten för
hundratusentals kronor från en företagare? Ett jobb som på sin höjd skulle
kosta någon enstaka tusenlapp att köpa. Ett jobb som inte ska kosta någonting
extra alls eftersom generaldirektören ska duga till att skriva den själv på
ordinarie arbetstid, med ordinarie lön.
För någon enstaka
procent av de miljoner man försöker dränka Bermudez-Svankvist i, skulle
regeringen utan problem kunna anställa nära nog vem som helst från gatan och få
en som utan problem klarar av att skriva sina egna debattartiklar och som sannolikt
bättre skulle sköta hennes övriga arbetsuppgifter. En abrovinkel på problemet
skulle kunna vara att sparka henne och istället anställa den företagare som
fick i uppdrag att skriva brevet. Han skulle nog få mer gjort som
generaldirektör.
Hur kan regeringen tillåta, att det har satts i system
att mjölka olika statliga verk på miljontals kronor per månad för
nöjesarrangemang, gåvor och jippon eller att förskingra summorna och kamouflera
det till nöjesarrangemang?
Och
hur kan regeringen låta bli att göra något åt detta för att istället välja att
försöka kollra bort skattebetalarna genom att flytta fokus mot
järnvägsinvesteringar utan att dessa har utretts först?
Sverige
behöver en regering bestående av ett antal dugande och handlingskraftiga Curt Nicolin-typer som kan rensa upp i träsket av lallare och
tjuvar som slösar bort skattemedlen på nöjen och på att gnida sig mot kändisar
- i bästa fall.
- i bästa fall.
Sverige behöver INTE en regering bestående av fåntrattar som åker runt i ett
hyrt tåg och i panik skjuter iväg infrastrukturinvesteringar för 55 tusen
miljoner skattekronor från höften, utan föregående utredning, istället för att
sköta sitt jobb. Allt för att skattebetalarna ska glömma avslöjandena om
slöseriet med skattemedel i statsförvaltningen.
Är
alla Sveriges regerings ledamöter fullständigt bakom flötet?
Har
de ingen förmåga att axla ansvar eller känna skam över ett dåligt utfört arbete?
Gulag-Kolmården tisdagen
den 4 september 2012
Mikael Styrman
.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)