Förmodligen tror många att rättsväsendets haveri i de många felaktiga domarna mot Thomas Quick är följden av ”fel och misstag”. Åtminstone vill många att vi ska tro det.
”Brottsutredningarna” som så småningom ledde till att Quick dömdes och de verkliga mördarna gick fria gjorde dock inte det på grund av några fel eller misstag. Utredningarna havererade därför att centralt placerade personer ville, och såg till, att de havererade. Allt för att skydda en eller flera av de verkliga mördarna.
Vem eller vilka som initierat rättshaveriet är inte lätt att veta utan att ha möjlighet att forska i saken. Men vi vet, att hantverket som åstadkom rättshaveriet utövades av chefsåklagaren Krister van der Kwast, polisen Seppo Penttinen, ”advokaten” Claes Borgström samt den mörkläggande tidigare justitiekanslern, numera justitierådet, Göran Lambertz. De måste rimligen alla ha vetat om att ha haveriet var målstyrt. Åtminstone van der Kwast, kanske alla nämnda, vet vem som har tagit initiativet till haveriet, sannolikt också vem som skulle skyddas, och som har skyddats, om det inte är någon av dem själva. Någon måste ju ha begått morden i fråga. Kanske är det någon av dem som gått igenom de största svårigheterna för att få en i sammanhanget oskyldig person dömd för brotten? Det skulle åtminstone göra det inträffade utredningshaveriet fullt begripligt.
Vad sedan gäller de övriga gaskammarinkastarna som ”vårdade” Quick i en eller annan form är det inte lika lätt att veta, eller tro, att de varit insatta i de närmare omständigheterna. Det kan räcka gott med att de var servila och karriärhungriga personer som grep tillfället som erbjöds att främja sina karriärer, obekymrade om det pris som betalades, av alla svenskar i form av rättsröta men framför allt av de anhöriga till mordoffren, i form av ouppklarade mord på deras nära anhöriga. Till detta kan möjligen läggas ett eller flera ytterligare mord, som någon av mördarna kan ha begått, på grund av rättsväsendets korrumperade lallande. Det kan vi naturligtvis inte veta i nuläget men blotta risken är illa nog, tycker jag.
Fortfarande vågar inte rättsväsendet riktigt ta i frågorna – inte heller våra journalister och redaktörer. Det är i detta ljus justitierådet Göran Lambertz nyligen genomförda försök att otillbörligt påverka resningsprocesserna måste ses.
Navelskåderiet som rättsväsendet och journalistiken nu ägnar sig åt är en del av rättshaveriet och är rättshaveriets förlängning. Istället för att allt för mycket just nu ägna oss åt lallande om vad som ”gick fel”, borde intresset riktas mot frågorna:
vem eller vilka de riktiga mördarna är
samt,
varför van der Kwast och Lambertz sätter sitt eftermäle på spel för att skydda mördarna?
Men det är klart, det är ofarligare för räddhågsna journalister att sysselsätta sig med historiskt lallande, än att närma sig de verkliga mördarna – särskilt om de är inflytelserika personer.
Mönstret går igen från sabotaget mot mordutredningarna i fallen Cattis Falck/Lena Gräns, Catrine da Costa och Carl-Fredrik Algernon. I alla dessa utredningar ligger nära till hands att personer med höga positioner i samhällsmaskineriet kunnat ha mycket att förlora på att personerna ifråga inte hade mördats.
Nu tycks det stå högst på agendan för rättsväsende och journalistik, att fortsätta att hasa omkring som hjärtpatienter på nattgammal is, så att man inte riskerar att utföra något riktigt, och potentiellt farligt, arbete som eventuellt skulle kunna klara upp en del av, eller alla, morden.
Gulag-Kolmården måndagen den 27 augusti 2012
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar