En sten i trottoaren…

.
…sjunger den finlandssvenska musikgruppen Cumulus om. Och en sten i trottoaren är vad den tyska författningsdomstolen av feghet reducerat sig själva till, i bästa fall, om de vrider och vränger på den tyska lagens tolkning för att medge acceptans till eurozonens stödfond (ESM).

Den rapportering vi hittills kunnat ta del av är ganska kortfattad och fri från nyanser. Men under förutsättning att rapporteringen är riktig, är själva tilltaget att komma fram till att stödfonden är i enlighet med tysk lag intill 190 miljarder euro närmast humoristiskt och särskilt ägnat att dra löje över författningsdomstolen. Jag vill inte utesluta, men kan svårligen tänka mig, att tyskarna har en lagstiftning som rimligen kan resultera i en tolkning som innebär klartecken intill 190 miljarder euro, men inte därutöver. Varför? Jo, naturligtvis därför att en sådan lag sannolikt kan resultera i en lagtolkning som i nästa runda innebär att ett engagemang uppgående till exempelvis 500 miljarder euro, om det är vad som då eftersträvas, är i enlighet med tysk lag, medan engagemang över 500 miljarder euro inte är det. Det vill säga att det inte finns någon lag. Den nuvarande lagen – eller dess tolkning – är i själva verket en gummisnodd.

Dagens avgörande i Tysklands högsta förvaltningsdomstol kan ha varit den europeiska freden och det europeiska välståndets sista försvarsmur som rasade. I och med dagens avgörande kan den tyska förbundsstaten ha förlorat sin status som självständig nation. Innebörden är, att det nu är fritt fram att plundra de tyska skattebetalarna för vad klåparunionens politiker och det maffiakontrollerade bankväsendet har ställt till med i andra länder.

Den tyska lagen är i så fall inte längre någon lag utan blott ett politiskt hinder som politikerna rundar efter behag.

Man kan, återigen med reservation för den otydliga rapporteringen i ärendet, fråga sig vilken avsikt domarna i förvaltningsdomstolen haft med att ange en beloppsgräns. Om man nu haft någon avsikt alls. Naturligtvis kan det vara ett sätt att försöka bromsa politikernas framfart, utan att egentligen ha kurage att verkligen göra det. En alternativ tolkning kan möjligen vara att det är ett uttryck för en vilja att signalera till omvärlden att man fattat sitt beslut mot bättre vetande och under påtryckningar. Fast jag har lite svårt att omedelbart förstå vad det skulle vara för poäng med att meddela just det. Det kan ju vem som helst räkna ut att påtryckningarna varit många och tydliga. Mer troligt känns att domarna fått till beloppsgränsen förblindade av stress och utan att i stressens blindhet och självupptaget allvar riktigt förstå hur det framstår för en utomstående. Ungefär som en hare, med den drivande stövaren strax efter sig, kan springa in i det enda trädet ute på ett stort öppet fält.

Det finns nog inte mycket hopp kvar om att vi ska kunna undgå en monetär kollaps med omfattande globala verkningar. När inte ens den tyska författningsdomstolen är beredd att utsätta sig ens för ett litet obehag, genom att utöva sitt ämbete på ett hederligt och respektabelt sätt, kan vi nog knappast förvänta oss att undslippa en katastrof som kan, och troligen kommer att, få episka dimensioner.

Men, å andra sidan, ett system som har förfallit så totalt som den Europeiska Klåparunionen, som under senare tid blivit allt mer likt en gödselspridare för skattemedel, är kanske inte värt att rädda. Det kan vara bra att börja bygga från grunden på något nytt, även om vägen dit med säkerhet kommer att vara mycket smärtsam för väldigt många människor – inte bara européer. Förhoppningsvis ska den smärtan även komma att delas av de som orsakar katastrofen.

Jag hoppas verkligen att jag har fått fel uppfattning om Tysklands högsta förvaltningsdomstols avgörande idag på grund av den hittills mycket bristfälliga rapporteringen om de grunder som avgörandet vilar på. Om jag inte har fel går åtminstone Tyskland – och Europa – en bister framtid till mötes.

Mycket tyder annars på att domarna i Tysklands högsta förvaltningsdomstol i och med sin servila gummibandstolkning har reducerat sig själva till stenar i trottoaren – kraftigt överbetalda sådana. Övervintrade trottoarstenar från Weimarrepublikens dagar.

Den yttersta konsekvensen är att Tyskland är laglöst land – igen! Vi har sett det förut. Hur vägen till katastrofen kantats av goda föresatser och hur lagen ställts åt sidan till förmån för det politiskt önskvärda. Inte minst Tyskland har smärtsamt fått erfara konsekvenserna av en sådan samhällsutveckling under den senaste mansåldern.

Nu återstår bara de mer synliga tecknen på förfallet. Och de lär knappast låta vänta på sig.

Gulag-Kolmården onsdagen den 12 september 2012
Mikael Styrman
.