Varför teg Du, Peter Kadhammar, Aftonbladet?

.

I Aftonbladet skriver Peter Kadhammar om den absurda tid vi lever i. Om övervakningsstaten med sina säkerhetskontroller, lämpligt nog illustrerad med ett exempel från frihetsgudinnans New York. Men där tycks den ängsliga gränsen ha dragits för vad tryckfriheten kan tillåta sig på Aftonbladet. 

Det är synd. Texten är bra annars. Men det intressantaste är det som inte står. 

Det är synd om svenska journalister. Nazister jagar dem, skriver Kadhammar. Underförstått är journalisterna oskyldiga, osjälviska och kritiskt granskande hedersmän till journalister. Därmed vill jag inte med nödvändighet ha sagt, att det faktum att en ganska samlad journalistkår är korrumperade propagandister i maffians tjänst, rättfärdigar att rasister hotar dem, eller häller färg framför pressombudsmannens bostad. Lågintensiv terrorism säger Kadhammar om det senare. 

Visst, det är inte snyggt att hälla färg framför en bostad. Inte ens om den tillhör en korrumperad attrapp till pressombudsman som, den fina titeln till trots, är yttrandefrihetens fiende och därför värd varje sann demokrats och liberals förakt. Men Kadhammars text har slagsida. Korrumperad journalistik - enhetligt och ensidigt korrumperad journalistik - är också terrorism. Och inte alls lika lågintensiv som enskilda ”rasister” som på ett burdust sätt uttrycker sitt missnöje, med journalister som har förvandlats till maffians nödtorftigt kamouflerade budbärare. Den individuella journalistens enskilda text må synas obetydlig. Men satt i sitt sammanhang är den lika viktig som - och är i sig själv - terrormaskineriets kugghjuls tänder. Vad återstår att göra för den medborgare som möter ett kompakt maskineri bestående av ett korrumperat rättsväsende som går maffians ärenden, skyddar brottslingar i offentlig tjänst och journalister som i bästa fall tiger om sanningen, men som i de flesta fall förvränger den och tar heder och ära av den som sätter sig emot maffian.

Kadhammar vrider och vänder på verkligheten som den värsta Vysjinskij eller Riefenstahl, när han sätter likhetstecken mellan judeförföljelsernas Tyskland och den drunknade treåriga Alan Kurdi. Men inte ett ord om varför Alan Kurdi och hans familj var på flykt, varför de hade tvingats hemifrån, varför kriget hade kommit till deras land, eller varför de åkte i en så dålig båt att Alan måste drunkna.

Underförstått antyds någon sorts diffust samband mellan svenska rasister och Alan Kurdis död. Men inte med ett ord nämner Kadhammar de skenheliga världsförbättrare som med läpparnas bekännelse vill att vi ”ska öppna våra hjärtan”, men mellan skål och vägg skapar ett regelverk som säger att man har rätt att söka asyl i Sverige men samtidigt förbjuder en att komma till Sverige för att söka asyl. 

Aldrig ett ont ord i svenska media om de skenheliga Jean-Claude Juncker och Cecilia Wikström-typerna i EU. Trots att de låtsas vara det godas företrädare i EU, ändå inte drar sig för att hota med diktatoriska böter som skulle förvandla EU till en nutida like till det hädangångna Sovjetunionen. Likaledes tyst om den verkliga orsaken till att Alan Kurdis familj var på flykt. Inte ett ord om de psykopater som förser alla sidor med vapen, fullt införstådda i att det resulterar i en sönderfallen stat och terror mot civilbefolkningen - inte ett ord - varken från de rättrogna präktiga politikerna eller de om möjligt ännu präktigare journalisterna.

Hycklande avslutar Kadhammar sin text:

”I framtiden kommer människor att säga: Vilken bisarr värld, ni såg vad som hände. Vad gjorde du? Vilket ­ansvar tog du?”

- Ja, Peter Kadhammar, vad gjorde Du? Varför teg Du? Varför ljög Du?

Södertälje torsdagen den 10 september 2015

Mikael Styrman

.