lördag 9 mars 2019

Cecilia Wikström överger det sjunkande skeppet


.
Cecilia Wikström var Liberalernas toppnamn inför det stundande EU-valet. Hon fick av Liberalernas styrelse välja mellan att toppa Liberalernas lista i valet och eventuellt få sitt rundliga apanage från EU-uppdraget på heltid - om hon blir vald - eller, att bli petad som förstanamn, om hon föredrar att få sin likaledes generösa belöning för sina lobbyistuppdrag åt två börsnoterade företag om 70.000 kr per månad eller 840.000 kr per år.

Hon valde att behålla lobbyistpengarna och skippa EU-uppdraget. Det kan man ju förstå. Särskilt som hennes uttalanden i migrationsfrågan börjar komma ikapp henne. Bara sympatisörer till V och MP skulle numera kunna tänka sig att rösta på L - men de röstar ju redan på V och MP. Det är därför ganska osannolikt att hon blir invald i EU-parlamentet en gång till. Uppenbarligen är det den slutsats som hon själv dragit av opinionssiffrorna, mot bakgrund av alla grova våldsdåd som hennes, och likasinnades, skyddslingar i form av grova brottslingar från tredje världen gör sig skyldiga till - inte i elfenbenstornet i Bryssel men ute i den svenska verkligheten där väljarna måste befinna sig.

Hon väljer med andra sidan det säkra före det osäkra. Hon landar mjukt. Hon har ju suttit länge och diskuterat hur man kan slösa bort fattigpensionärernas pengar.  Det kommer därför inte att gå någon nöd på henne. Hon kommer att få en rundlig politikerpension OCH de 840.000 kr som lobbyistuppdragen ger. Förhoppningsvis räcker det för att ge henne den levnadsstandard som en kvinna med hennes höga tankar om sig själv förtjänar. Om hon inte får utlopp för sin höga arbetskapacitet i framtiden står säkert de rödgröna - som hon egentligen har representerat - beredda att tilldela henne diverse högbetalda nonsensjobb som tack för lång och trogen tjänst. Fattigpensionärerna betalar.

Hur säkert är det då att hon får behålla bolagsapanagen när hon inte längre tillhör EU-frälset och kan springa i korridorerna och mygla?

Jag kommer osökt att tänka på vad Winston Churchill sa om Neville Chamberlains appeasement-politik gentemot Hitler som också den bottnade i feghet och oförmåga att ta ansvar:

”Ni fick välja mellan krig och skam.
Ni valde skam, och ni kommer att få krig.”

Det kommer kanske så småningom att visa sig om det är Cecilia Wikströms höga arbetskapacitet eller den mygelvänliga positionen som invald i EU-parlamentet som drar in de 840.000 kr per år som extraknäcken genererar.

Falun lördagen den 9 mars 2019
Mikael Styrman
.

Inga kommentarer: