Odalmannen skapar och utplånar civilisationer

.

Odalmannen, i en vid betydelse mannen som brukar jorden, är en ofta använd symbol för den som skapar liv och civilisationer. Under senare år har vi nåtts av kunskap som säger att vårt sätt att bruka jorden numera inte har denna glorifierade verkan. Tvärtom har vårt jordbruk under lång tid drivit så långt i så felaktig riktning att om rätt ska vara rätt börjar det numera vara dags att tolka om jordbrukarens betydelse. Det blir allt uppenbarare att jordbrukaren inte bara är den som i tidernas begynnelse skapade vår civilisation, utan även blir den som i våra dagar utplånar den.

Vi brukar jorden på sätt som gör den steril. Numera är jordens enda uppgift att hålla upp strået. Näringen till växten rivs fram med kemiska metoder. Inget kan leva där det moderna jordbruket dragit fram. Mikroorganismer utplånas, insekter utplånas och därmed utplånas även vi och vår civilisation.

Vems fel är det då och vem kan göra något åt det? Det är inte helt lätt att svara på. En gång i tiden var samhället enkelt, jordbrukarens incitament och beslutsprocess likaså. Det som växte bra på jorden och gav familjen god utkomst det odlade man. Vårt samhälle och dess ekonomi är idag komplext. Förmodligen upplever de flesta jordbrukare sig snärjda av tvingande omständigheter som inte ger dem någon större valmöjlighet. Ändå är det i slutänden den enskilda jordbrukaren som bestämmer hur hans jord ska odlas. Det är inte staten. Inte heller vare sig banken eller den biokemiska industrin. Eller ska vi säga giftindustrin? Det är ju egentligen ett namn som bättre beskriver dess verksamhet.

I slutänden är det därför upp till den enskilde jordbrukaren att bestämma om mikroorganismer, insekter och människor ska överleva.

På en av människor överbefolkad jord, med utarmade fiskbestånd i sjöar, älvar och hav, med kollapsande djurstammar och näringskedjor, på vilken varje dag någon livsform utrotas, är det industriella monokulturella jordbruket en överbefolkande mänsklighets sista puff, innan vi slutligen utrotar oss själva.

För att mänskligheten, dvs våra barn och barnbarn, ska överleva måste vi anpassa munnen efter matsäcken. Med andra ord anpassa vår folkmängd till vilka resurser som verkligen finns. Inte till de som vi skulle önska att finns. Vi måste också ändra vårt sätt att bruka jorden på, till ett sätt som gör att skapelsen kan överleva. Men det kommer ju inte att ske. Istället kommer vi att på strutsens vis köra ned huvudet i den av vårt jordbruk sterila sanden och vägra att se problemet, eller, i bästa fall, se problemet men komma fram till att det är någon annan som kan och bör fixa det. Vi kommer att fortsätta sprida allehanda gifter och medikamenter på våra åkrar, vilka dödar mikroorganismer och insekter. Vi kommer att förundras över att insekterna dör i år också, trots att vi gjort allting lika som förra året då insekterna också dog, och året innan, och så vidare. Giftindustrin kommer inte att sitta still i båten och se allting gå under. De kommer att komma på det ena efter det andra nyskapande sättet att förgifta mikroorganismer och insekter på ett nytt sätt, med samma slutresultat.

Falun måndagen den 25 mars 2019

Mikael Styrman

.