.
Så här ser planen för ”Förbifart Stockholm” ut. Det kostsamma projekt som göder byggindustrin, sysselsätter människor med låtsasarbeten, som gör ganska lite för att minska trafiken förbi Stockholm, men desto mer för att öka meningslös bilkörning och öka miljöbelastningen. Istället för att få människor att låta bilen stå och handla och arbeta lokalt, förstärker den istället den rådande utvecklingen mot fler och fler utlokaliserade köpcenter och mer bilkörning.
Jag skrev här på bloggen och var kritisk innan lösningen var beslutad. Den var naturligtvis sedan länge beslutad mellan skål och vägg och lämpligt smörjmedel hade redan runnit ned i rätt fickor och mer var på väg, men de formella besluten var ännu inte fattade. Då ifrågasatte jag om projektet istället borde kallas ”Krematorium Stockholm” mot bakgrund av de stora risker som långa tunnlar är förenade med. Det saknas ju inte precis varnande exempel runt om i världen som visar hur det kan gå. Den senaste tidens händelser i Stockholms-trakten och berörda aktörers påtagliga tondövhet inför de mycket påtagliga riskerna har inte gjort mycket för att lugna mig.
Tunneln mellan Kungens Kurva och Kista blir 16,5 km lång och 70 m djup som mest. Hur kul blir det att försöka klara livhanken där, när ”den mänskliga faktorn” ingriper i någon av SL:s mobila molotovcocktails, eller någon av de tunga transporterna som har likvärdiga egenskaper och väljer samma väg?
Som tidigare framfört menar jag att mycket lite av trafiken genom Stockholm är trafik från söder till norr i landet, som inte även ska besöka Stockholm. Nästan all trafik antingen ska besöka Stockholm eller på väg från södra Stockholm till norra Stockholm och vice versa. Det är därför höggradigt falsk marknadsföring att kalla det för ”Förbifart Stockholm” när det egentligen handlar om trafik inom Stockholm. Det är bara ett sätt för staden att pungslå landsbygden, ett sätt att få resten av landet att osynligt subventionera stockholmarnas lyxkonsumtion. Men byggbranschens mutor är svåra att argumentera emot.
Om man verkligen hade velat göra en förbifart Stockholm värd namnet, skulle man ha standardhöjt exempelvis vägarna 53, 55 och 56. Dvs vägarna från Nyköping via Strängnäs till Uppsala/Gävle. Men det ville man naturligtvis inte för det finns för lite sådan trafik. Det visade vägverkets egna utredningar men den kunskapen begravdes noggrant. Det handlade ju om lura lantisarna på finansieringen, kortsiktigt gynna det egna häradet, och få ned svarta pengar i de egna fickorna.
Det som borde skett istället är naturligtvis att man borde ha gett befolkningen ekonomiska incitament att bo och arbeta på samma sida av Stockholm. Det skulle kosta pengar, men bara en bråkdel av vad nuvarande kamp mot trafikinfarkten kostar, som ju dessutom är dömd att misslyckas. Men så absurd är vår etablerade syn på utveckling och framgång att en för allas vår överlevnad destruktiv åtgärd betecknas som framgång och utveckling. Och i ett land som bara har korrumperade polis-, åklagar- och domstolsmyndigheter är kampen mot korruption som driver utvecklingen mot undergången hopplös att vinna. Vi har inte ens en lagstiftning mot korruption. Vi har en lagstiftning gjord av de korrumperade med syfte att skydda de korrumperade mot folkets krav på rättvisa och hederlighet. Då blir det ju som det blir. Maffian har kidnappat landet.
Falun onsdagen den 13 mars 2019
Mikael Styrman
.
2 kommentarer:
Frågan är dock om man inte nu är vid någon slags vägs ände angående denna vedertagna maffiametod att berika sig via diverse verklighetsfrämmande infrastrukturprojekt?
Detta med tanke på att den befintliga infrastrukturen i form av vägar, järnväg, kraftnät är mer eller mindre fallfärdig utanför Stockholm och möjligen även Göteborg.
Den produktion av varor och tjänster som faktiskt genom världens högsta skatter betalar maffians åderlåtning, äger dock rum där den fallfädiga infrastrukturen återfinns. När korthuset inom inte alltför lång tid rasar finns alltså inget kvar för politrukerna och deras medlöpare att stjäla.
/ fänrik Stål
Svar till fänrik stål:
Jag är rädd för att det bara kommer att bli värre. Vi har inget vapen mot den grova organiserade politisk-ekonomiska brottsligheten. Inget system som utreder kriminalitet inom politik, polis, åklagare och domstolar. Till namnet ska rättsväsendet utreda brott inom den offentliga förvaltningen. Men i verkligheten blir det ju knappt pajaskonster. Ja, likt en blind höna kan de ibland hitta något korn i form av någon för dem ofarlig frifräsare, som inte är med i någon maffia, men mot den organiserade brottsligheten förmår systemet ingenting, försöker inte ens.
Troligen kan vi se på Ryssland hur det kommer att gå i Sverige. Vi kommer från ungefär likadana politiska system, om än mer kamouflerat i Sverige, och är förmodligen på väg till ungefär likadana system. Må vara att vi har haft mer utrymme för privat företagsamhet här. Men det leder också till att korruptionen överlever längre. I Ryssland har det bytts en del blod på grund av Lenin, Stalin och Hitler. Här har inte maffians strukturer ändrats nämnvärt på närmare hundra år.
Nu är det inte så stor skillnad på Sverige och Ryssland. Även i Ryssland påstår man sig ha ett rättsväsende. Det är ungefär lika politiskt styrt som det svenska och sannolikt ungefär lika mottagligt för mutor. Men av rädsla eller komfortskäl blundar vi gärna även för uppenbar korruption och låtsas förundrade. På låg nivå styrs nog domstolskorruptionen mest av rädsla för att bli karriär- och lönemässigt missgynnad, i synnerhet om det offentliga eller politiska ligor är inblandade. På högre nivå blir förstås kraven på motprestation högre och motiveras av den högre fallhöjden. Politiska gangsterligor plundrar utan risk företag och företagare som inte är med i någon politisk liga utan bara förlitar sig på att rättsväsendet ska fungera.
Av Ryssland kan vi lära oss att banditerna kan fortsätta att plundra nationen även om nationen kommer att må bra mycket sämre än idag. Det enda som skulle kunna - och kanske kommer att - ändra på det är förmodligen selektiva privata initiativ på rättssäkerhetens område. Men det ska nog till en hel del. Den politisk-ekonomiska maffians underhuggare måste få mer respekt för enskilda och mindre grupper av medborgare som ser igenom systemet, än för det ganska väloljade tjuvasyndikatet. Det känns väl som att vi har en bit kvar dit…
Skicka en kommentar