.
Liberalerna verkar vara inne i ett stim av framgång just nu. Ja, inte partiet förstås. Men enskilda ledamöter verkar ha kunnat utnyttja systemet med nästan obegränsade mängder herrelösa pengar till sin egen fördel.
Nyss har vi fått veta om den liberala riksdagskvinnan Emma Carlsson Löfdahls sätt att dryga ut den knappa ersättningen från Riksdagen. Och så var det Cecilia Wikström i EU-Parlamentet, som också hade hittat metoder för att hålla svälten från dörren. Ja, inte vår svält. Men hennes. Vår svält kommer bara att bli värre om hon och hennes åsiktsfränder får fortsätta att piska hit människor som varken kan eller vill bidra till samhället, men väl komma i åtnjutande av dess generositet med andras pengar. Och det är klart, om de får läsa om hur generöst systemet är mot liberalerna så blir det nog många fler livsnjutare som vill hit.
Och nu skallar ropen i de liberala kretsar som vill ha tillbaka Cecilia Wikström på listan till EU-valet:
- Ropen skalla - köttgrytor åt alla!
Men det är inte slut med kioskvältare för det. Liberalerna är ju inne i ett stim. Nu har man satt in en annons som blivit uppmärksammad. I annonsen skriver liberalerna att de vill att det ska bli lika enkelt att boka en tågbiljett till Paris som till Piteå. Även om det kanske inte var avsikten säger det nog en hel del om vad liberalerna kan och vill uträtta. Persontrafiken på järnvägen till och från Piteå lades ned 1972. Troligen skedde det i stor politisk sämja. Lite högre ambitioner borde liberalerna ha. Vi ska väl inte behöva gå till fots till Paris? Kanske tar jakten på egna fördelar så mycket kraft av liberalerna att det blir svårt att behålla fokus?
Det må vara överkurs, men med tågtrafiken till Piteå gick det som för nästan hela Norrland. Dess öde beseglades redan när järnvägen byggdes i slutet av 1800-talet. Då hade bittra erfarenheter av misslyckade svenska plundringståg i öster, skapat en sådan rysskräck att militären drev igenom att norra stambanan skulle byggas minst 8 mil från kusten, där ingen människa bodde då heller, av rädsla för eventuella ryska krigsfartygs kanoner. Och det här var ju långt innan det amerikanska militärindustriella komplexet bestämde allt om Sveriges relationer till Ryssland.
Det gick väl an i slutet av 1800-talet när det inte fanns vägar och bilar. Men när teknikutvecklingen och det judiska tandguldet, i kombination med socialdemokraternas tyska vänners ödeläggande av Europa, försåg oss med bilar, och senare även flyg, ville ingen längre ägna dagar åt att åka tåg, vars vagnar i stor utsträckning ännu är från 1930-talet. Eftersom stambanan gick där den gick skulle man ju först åka in i landet och byta, för att sedan byta igen när man skulle tillbaka till kusten.
Sedan blev det ju inte ett spår bättre när tiotals miljarder slängdes bort i Hallandsåsen. Eller när Vattenfall genom Anders Sundström och Bengt Toolanen i vanlig ordning utmärkte sig genom att misslyckas med att bygga alla järnvägsbroar, så att partiapparaten tvingades sopa igen spåren genom att uppdra åt den riktiga byggnadsindustrin att bygga broarna på löpande räkning.
För att riktigt kröna katastrofen med framgång byggde man Bottniabanan med enkelspår. Broar och tunnlar - allt är byggt med och för enkelspår. Det är så dyrt att ändra på, intill en järnväg som trafikeras, att järnvägen troligen aldrig kan bli annat än en parentes i Norrland. Visst, det gick bra med enkelspår på 1800-talet, när det inte fanns varken bil eller flyg och när båt bara gick att åka på sommaren. Men om man ska konkurrera med bil och flyg, då fungerar det inte med enkelspår. Det är faktiskt näst intill ett utslag av idioti att försöka i full skala - med andras pengar.
Så, mot bakgrund av vad liberalerna har varit med om att skapa på järnvägens område är det bara helt följdriktigt att de vill att vi ska lösa biljett för att gå till fots till Paris.
Falun måndagen den 18 mars 2019
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar