tisdag 4 februari 2020

Margot Wallström adlad - igen!



Margot Wallström, Jenny Madestam och Expressen


Säga vad man vill om den svenska utrikesförvaltningen, men det svänger om den i alla fall.

Margot Wallström deklarerade i september - hals över huvud - att hon skulle sluta för att kunna ägna mer tid åt familjen. Varifrån denna plötsliga familjekärlek infann sig som en blixt från en klar himmel vet inte vi vanliga dödliga med säkerhet, men det är klart att det finns en förklaring till att hon drog som en avlöning från UD. En förklaring som uppenbarligen gärna hemlighålls. De ”kritiskt granskande” journalist-attrapperna som ränner i de politiska korridorerna vet naturligtvis, men de är ju i Sverige alltid lojala med makten och tiger. Om inte de är lojala så är i alla fall deras redaktörer och ägare det. De riskerar naturligtvis inte sitt socialbidrag för något så simpelt som att röja omfattande rättsröta och maktmissbruk i regeringen.

En del talar för att orsaken till att hon plötsligt blev familjekär är att amerikanerna sparkade henne. Det pågick en envig i den politiska makteliten om hur man skulle förhålla sig till de amerikanska psykopaternas önskan att kunna göra även Sverige till en kärnvapenmåltavla den dagen de äntligen lyckas få till ett kärnvapenkrig mot Ryssland. I förlängningen hägrar förstås även amerikanska dödsmaskiner installerade på svensk mark och ständiga provokationer mot Ryssland, som under det kalla krigets dagar. Sverige har tidigare motsatt sig att jänkarna trafikerar svenska vatten med kärnvapen på grund av just den ökade risk det medför för Sverige. Det tyckte nu jänkarna att Sverige i ett självständigt beslut skulle ändra på. Wallström hörde till dem som var emot. Jänkarna och deras handgångna män försvarsminister- och statsministerpolitrukerna drog det längsta strået och Wallström blev plötsligt familjekär.

Det kan vara så, att det svenska dubbelspelet i relationen till Kina, gjorde Wallströms och hennes kamraters motstånd mot amerikanernas önskemål svårare. Medan man från svensk sida önskade en snar upplösning på problemet med Gui Minhai önskade man från amerikansk sida istället uthålliga och skarpa motsättningar i frågan. Sverige var, som socialdemokratiska regeringar brukar vara, tillmötesgående mot båda parter trots att det innebar helt oförenliga ståndpunkter. När det kom i dagen på grund av att Angela Gui gick ut i media väckte dubbelspelet amerikansk irritation. Jänkarna kramade de svenska koryféerna en aning och Wallström fick gå.

Nu var det inte bara Wallström-falangen som ogillade amerikanska kärnvapen på svensk mark. De andra var knappast förtjusta i idén heller, men avslöjandet i kombination med det amerikanska missnöje det öppnade för gjorde att regeringen sket på sig. Vad jänkarna verkligen hotade med får vi nog inte veta. Vi har ju inga riktiga journalister. Det kan naturligtvis ha varit handelsrestriktioner, men det kan lika gärna ha handlat om att gå till botten med Anders Sundström och Swedbanks tvätt av ryska maffiamiljarder. Det skulle naturligtvis ha varit jobbigt för den svenska helyllesocialdemokratin att få Swedbank satt i konkurs på grund av amerikanska böter och dollarförbud föranledda av Sundströms maffia-affärer. Det är väl inte helt osannolikt att det massmediala fostervattnet då skulle ha gått och Sundströms roll, och socialdemokraternas medvetenhet inte bara om maffiaaffärerna utan även om Sundströms inblandning i plundringen av Vattenfall på 200 miljarder samt skurkaffärerna i Telia och Northland Resources, numera Kaunis Iron, samt tjuvjakten på älg i nationalparken med Vattenfalls helikopter också skulle ha tvättats offentligt.

Det går att förstå att socialdemokratins lånta fjädrar var viktigare att försvara än Sveriges säkerhet. Det är givet att det skapade en vilja att hitta en syndabock att avreagera sig på. Det fick bli Anna Lindstedt.

Trots - eller kanske snarare på grund av denna Wallströmska plötsligt uppblommande familjekärleken - fixades raskt en förläning åt Margot Wallström Hon ska delta i en låtsasgrupp som ska vara rådgivare åt partivännen tillika FN:s Generalsekreterare Antonio Guterres. Gruppen ska arbeta med  ”nedrustnings- och kärnvapenfrågor” och den ska träffas två gånger per år - i Genève. Det förefaller vara en exklusivare internationell form av elefantkyrkogård.

Hur mycket arbetar en grupp av frivilligt pensionerade drönare som träffas två gånger per år? Inte mycket, skulle jag tro. Däremot gäller nog plastkortet och all-inclusive hela året som det brukar göra i den numera påtagligt förfallna gangsterorganisationen FN. Jag tror inte heller att man är helt fel ute om man utgår ifrån att ersättningen för den blygsamma arbetsinsatsen är rundligt tilltagen. Kanske motsvarar den flera årslöner för ett vårdbiträde och ska läggas till Margots redan generöst tilltagna pensioner från, riksdag, regering och EU - det mesta skattefritt. De svenska vårdbiträdena - som är med alla andra svenskar och betalar för Margots extravaganser - har mycket att bära på sina axlar. Tur att de själva varken behöver arbeta hårt eller mot dålig lön…

Nå, hur det nu än är med den saken har de i alla fall stor anledning att vara tacksamma mot Margot. Hur tokigt skulle det inte kunna bli här i världen om inte Margot deltog i möten med andra adelsdamer två gånger om året för att diskutera nedrustnings- och kärnvapenfrågor?

Nu är förstås allt det här med FN bara bluff. Det är ett sätt för socialdemokraterna att dölja att deras furstinnor och prinsessor - även de som en gång i tiden är uppvuxna i Kåge - parasiterar på de mindre väl lottade i Sverige. Sosseriet låtsas att det är FN som anställer och avlönar de socialdemokratiska adelsdamerna. Men det är naturligtvis så, att FN bara administrerar förskingringen. Det blir svenska skattebetalare som får stå för kalaset. Och förskingring är förmodligen det uttryck som bäst beskriver upplägget.

Tyvärr har FN, sina stiftares stolta föresatser till trots, under ledning av ryggradslösa män som Jan Eliasson, (S), förfallit till ett råttbo av korruption och till att mest vara en organisatör av våldtäktsresor till Afrika.

Från UD har man meddelat att UD inte alls anmält ambassadör Anna Lindstedt till Säpo eller velat ha henne åtalad. Man har bara ”oroat sig för Angela Gui säkerhet” och därför varit i kontakt med Säpo. Sedan menar UD att Säpo och åklagaren har skenat alldeles på egen hand och helt oombedd grävt fram en gammal spioneriparagraf från krigstiden. Men så fega och politiskt servila som både Säpo och svenska åklagare är finns det inte på världskartan att de skulle våga göra något sådant utan en mycket tydlig anfallsorder. Att de skulle göra så på eget initiativ är faktiskt lika sannolikt som att Tyska Kyrkan i Gamla Stan skulle hoppa upp i luften och ställa sig upp- och ned.

Allt det här är naturligtvis mycket väl känt åtminstone bland alla journalister som bevakar politik i Stockholmstrakten. Men inte ett ljud i media. Inte en bokstav om vem som vill straffa eller hämnas på Anna Lindstedt och i vanlig ordning använder sig av ”rättsväsendet” för sina syften. Sveriges journalister och mediafolk sysselsätter sig gärna med pressfrihetsfrågor i Kina. Men det här skickar ut ett mycket dystert besked om hur den påstådda ”pressfriheten” nyttjas i Sverige.

Behöver jag tillägga att man som vanligt kallar fram en ”statsvetarpolitruk” för att ”förklara” för folket hur naturligt allt detta är?

Falun tisdagen den 4 februari 2020
Mikael Styrman

Inga kommentarer: