I höstas blev det visst rabalder om att Sveriges dåvarande ambassadör i Kina, Anna Lindstedt, hade träffat några kinesiska affärsmän i Stockholm, tillsammans med Gui Minhais dotter Angela.
Såvitt kan bedömas trodde inte Angela Gui på de lösningar, eller vägar till lösningar, som hade skisserats på mötet i syfte att få ut hennes far från kinesiskt fängelse. Hon gav offentlighet åt de diskussioner som förevarit. Försöket hade misslyckats. Därmed hade saken under alla normala omständigheter kunnat bero.
Men så blev inte fallet. Istället anmälde någon koryfé på UD Anna Lindstedt till Säpo, som i sin tur vidarebefordrade ärendet till lämplig politisk åklagare, som dammade av en gammal spioneriparagraf och väckte åtal mot Anna Lindstedt.
Man måste fråga sig varför UD fick spader av att förhandlingarna avslöjades? Vad var det som kom fram som inte fick komma fram? Saken tarvar en förklaring.
I brist på bättre förklaring är jag böjd att tro att upprördheten i utrikesförvaltningen är en följd av decenniers otyglad oförmåga att hålla sig till sanningen i våra politiska korridorer. Jag tror att den svenska regeringen gett en bild av sin position i frågan till kineserna, en annan bild till svenska media, eventuellt en tredje bild till svenska media att sprida till befolkningen och slutligen - hemska tanke - en fjärde bild till den största av alla stora Belsebubar - amerikanerna. Det sist nämnda sannolikt det som startade hela skitstormen, eftersom det skulle kunna äventyra utnämningen till ett aktuellt internationellt överbetalt bullshitarbete som var viktigt för någon högre upp på dynghögen att få.
Någon har således blivit beslagen med att fara med osanning och någon annan behöver få skulden. Återstår ännu att utröna vem i toppen på dynghögen som kände sig utskämd. Men som i sagan med ”katten på råttan och råttan på repet” träffade strax skiten någon koryfé på UD som inte hade några samvetsbetänkligheter inför att tvätta sin egen skjorta genom att via Säpo och en politisk åklagare slutligen få skiten att landa i famnen på Anna Lindstedt.
Nu har i alla fall 21 st pensionerade ambassadörer skrivit på DN Debatt till Anna Lindströms försvar och innehållet i deras debattartikel är inte hedrande för UD, vare sig utifrån moral eller kompetens på UD.
Det är inte så konstigt kanske, men åtminstone värt att lägga märke till, att det är ingen nu verksam ambassadör som är med bland undertecknarna av debattartikeln. Bäst så kanske, eftersom UD nu tycks vara ett ställe från vilket man kan få sparken på väldigt lösa boliner, inklusive att sköta sitt arbete.
Falun söndagen den 2 februari 2020
Mikael Styrman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar