.
Så pucklar de då på varandra i vanlig och förutsägbar ordning - NationalSocialdemokraterna och Miljöanarkisterna. Nu handlar det om slutförvaret av atomavfallet från våra kärnkraftverk.
Per Bolund är sur, som det får förstås, över att Miljöanarkisterna drabbades av hybris, fick för sig att Sveriges politik snurrande runt med Miljöanarkisterna i centrum, lämnade kränkta och brådstörtat regeringen och vaknade till en sjudundrande baksmälla när ingen längre kom på deras presskonferenser. De hade hotat en gång för mycket med att lämna regeringen och deras önskan blev uppfylld. Det blev inte bättre när det visade sig att deras många ”gemensamma” lagförslag, som sosseriet viftat eller lockat med, visade sig vara till intet förpliktigande hägringar, vilka gick upp i rök när Miljöanarkisterna lämnade regeringen - Poff, sa det bara, om ens det!
Sosseriet genom Annika Strandhäll skrockar förtjust och självbelåtet. Där fick de för alla plågor och kränkningar. Nyss har Bolund flaggat för att beslut i fråga om atomavfallet kommer inom kort och nu plötsligt tycker Bolund att frågan inte alls är klar att fatta beslut om. Strandhäll viftar nöjt med att frågan varit ute på en extra remiss efter att Bolund lämnade - utan att några invändningar inkommit. Men det imponerar naturligtvis inte på någon som vet hur det där skådespelet fungerar.
Den som begriper något vet att i stort sett alla som får yttra sig om sådana här frågor är ett koppel livrädda fegisar som sosseriet håller i ett järngrepp. De frågar sosseriet på olika sätt, och i förväg, innan de vågar uttala sig. Sedan blir svaret precis som sosseriet vill, om de så måste ljuga svart till vitt. Det är lätt att förstå. Alla vet att sosseriet är ett samvetslöst pack som inte lägger två strån i kors om man går emot dem. Åtminstone inte om de tror att den andra parten är svagare. Så det är med kärnavfallet som med pandemin. Lekare och lallare fattar beslut men specialister får uttala sig som om det vore deras idéer och deras professionella inställning.
Nu är det bara det problemet, att den lösning sosseriet valt, och låtit sakkunskapen ikläda sig som sitt förslag, är näst intill imbecill. Fast inte av det skälet som Per Bolund och Miljöanarkisterna tror, eller låtsas tro. De är nämligen inte rädda för att inte förvaringen ska hålla hundratusen år eller ens hundra år som Bolund nu surrar om. Det bryr de sig inte om. De är rädda för att de väljare som är emot atomkraft inte ska kunna hållas kvar fram till nästa val och därmed ligger Miljöanarkisterna bra till för att åka ut ur riksdagen. Det är ett konkret och allvarligt existentiellt hot - inte om hundratusen år eller om hundra år utan i år.
De äldsta lämningar vi kan finna av mänsklig verksamhet är inte hundratusen år. De är inte ens tiotusen år. De är några tusen år. Dessutom är det inte några intakta lämningar, inga fungerande lösningar eller verksamheter. Det är ruiner, fragment av mänsklig verksamhet. Nu säger regeringen att de har plockat fram en lösning som håller hundratusen år. Det har naturligtvis ingen som helst trovärdighet. Ingen tror på det. Inte vi, inte regeringen och inte den sakkunskap som regeringen har mutat eller tvingat att påstå att de tror på det. Det gör de inte! -No way!
Det är utomordentligt enfaldigt, på eller över gränsen till ren idioti, att förlägga avfallet djupt och oåtkomligt, långt under havets nivå. Dessutom är det inte alls säkert. Vattnet får aldrig ont i ryggen. Om förvaringen eroderas försvinner inte problemet för att man har gjort det osynligt. Det är precis motsatsen mot hur det borde förvaras. Det ska förläggas torrt, högt och åtkomligt, under sådana former att man kan komma åt att skydda och åtgärda avfallet om något händer med det. Det ska inte göras oåtkomligt för underhåll - tvärtom! Vi är inte strutsar. Vi behöver inte lura oss själva.
Dessutom är det så att största hoppet står till att man inom något eller några få år kan upparbeta avfallet. Det låter sig inte göras om man har begravt det på 500 m djup, i lera under havet. Bara den som är fullständigt hänsynslös kan göra så.
Miljöanarkisterna har stökat till energipolitiken med mera bortom allt förstånd. De har stängt kärnkraften som kan döda oss, åtminstone på vissa geografiska områden, på lång sikt, men kan rädda livet på oss och rädda mänskligheten redan på kort sikt. De är samtidigt emot vattenkraften. Återstår kol, gas och olja som vi numera vet att dödar oss och som de förmodligen också är emot. De är för vindkraften som när energin verkligen behövs i Sverige är oduglig och vars subventioner bara har fyllt maffians fickor. Vindkraften har drivit på klimatförändringarna genom att åstadkomma stora arbeten som ökar miljöbelastningen. Den har krävt, och kräver, stora mängder metall och plast med mera. På sikt kommer den att måsta bära sina kostnader själv, trots att den sällan gör någon nytta. Ägarna kommer att gå i konkurs och efterlämna tusentals odugliga men livsfarliga ruiner, spökverk, som mer eller mindre bokstavligt kommer att ramla ned i famnen på markägarna. Den eventuella ersättning de fått kommer att kunna liknas vid att pissa i byxorna. Det värmer först, men sedan blir det väldigt kallt. En stat, som på grund av massiva felinvesteringar ledda av dilletanter blivit konkursmässig kommer troligen inte att vare sig kunna eller vilja ta över notan för att sanera dessa ruiner.
Sosseriet är inte mycket bättre. Med tankeförbudslagen stoppade Birgitta Dahl och Ingvar Carlsson utvecklingen av säkrare kärnkraftverk i mer än 20 år. En helgalen idé - förbjuda förbättring av något som kan vara farligt om det inte förbättras. Därefter har sosseriet fortsatt på den inslagna vägen och genom straffbeskattning gjort kärnkraften olönsam. Vi har förlorat nästan fyrtio år och ännu har naturligtvis inte kärnkraften återfått en ställning som lockar kvalificerade medarbetare. Givet vad vi nu vet, och som kunde förutsägas, borde både Dahl och Carlsson ställas inför rätta för brott mot mänskligheten i en opartisk domstol. Det vill säga inte i Sverige. Jag ska inte uttala vad som borde ske med dem och som ibland sker med människor som begått grova brott mot mänskligheten. Men det börjar på A.
Falun fredagen den 28 januari 2022
Mikael Styrman
.
2 kommentarer:
"Våra" politiker hänger tydligen inte med utvecklingen inom kärnenergiområdet utomlands! Det här "avfallet" kan användas som bränsle i nya typer av reaktorer och är alltså värt pengar. Att på detta sätt gräva ner pengar i marken är ju idioti men inget förvånar i ett land styrt av sosseriet och miljötalibanerna. Byfånen Bolund borde omedelbart förpassas till fängelse för desinformation och hot mot rikets säkerhet!
Benny
Jag tror att de är mycket väl medvetna om att de allvarligt försvårar och fördyrar, kanske till och med omöjliggör att senare upparbeta avfallet. Men nu handlar det om att bita sig fast vid makten hösten 2022 - till vilket pris som helst. Det är ändå någon annan som betalar.
Regeringen vet att de opinionssiffror som presenterats är uppblåsta och det kan inte vara helt säkra på att rösträkningsfusket ska lyckas igen. Det finns alltid det oväntade.
Frågan om atomavfallet är laddad i många bemärkelser. Visst finns det en miljöopinion, men den är nog inte så stor. Vad de själva har åstadkommit hittills i regeringen kan beskrivas som att gå från katastrof till katastrof.
Nu handlar det om den stora gruppen väljare som drabbats av skenande elpriser och havererad ekonomi som en direkt följd av regeringens politik. De måste blidkas skyndsamt inför nästa val. Det vill säga luras. De långsiktiga konsekvenserna av dåraktiga beslut väger lätt i psykopaters vågskål. Den stora faran på kort sikt ligger i den dåliga leveranssäkerheten på elnätet och den hänger intimt samman med stängda kraftverk och eftersatta elnät. Den kan få Fattig-Sverige att åter bli en realitet, och det kan gå väldigt fort.
Vad är väl någon miljard i bortkastade arbeten för skattebetalarna i ett förvar som visar sig bli onödigt, om man bara kan visa på att man så småningom kommer att få igång kärnkraften. Det är ju inte de själva som betalar.
De bortkastade pengarna kommer att gå åt eftersom det inte är hundra säkert hur det verkligen blir med avfallet. Den frågan kan säkert åka runt i långbänk ett tag. Under tiden tickar miljarderna in i byggföretagen och i andras plånböcker i form av kick-backs.
Självklart hör Bolund & Co hemma bakom galler. Frågan är vilka som ska göra dem sällskap.
Skicka en kommentar