.
Sent ska syndaren vakna. Men nu verkar regeringen ha förstått att man genom sitt ansvarslösa beteende allvarligt har försvagat den svenska elförsörjningen. Så allvarligt att vi nu lever med en markant ökad risk för mycket stora elavbrott med svåröverskådliga samhällsekonomiska och andra skador som följd.
Som vanligt skyller regeringen på något eller någon annan. Det finns i den nationalsocialdemokratiska regeringens DNA att göra så. Den här gången tycks man vilja skylla på Covid. Det är möjligt att Covid också bidrar till att sänka driftsäkerheten en liten, liten aning. Men det stora problemet är regeringens under lång tid vårdslösa hantering av landets elproduktionsresurser och överföringsledningar.
Sosseriet och Miljöanarkisterna i förening har stängt flera kärnkraftverk eller gjort dem olönsamma genom att belägga dem med höga avgifter och på så sätt tvingat de formella ägarna att stänga dem. Energiminister Khashayar Farmanbar svor sig så sent som på söndagskvällen fri för regeringens räkning i TV-nyheterna. Straffavgifterna togs bort för flera år sedan av regeringen Löfven. De stängda kärnkraftverken och oviljan att bygga nya är därför inte regeringens fel, tycks han vilja mena. Men det är inte riktigt sant. Att bygga kärnkraftverk innebär kolossala investeringar vilka kräver politisk stabilitet och förutsägbarhet. Det duger inte med nyckfull veckopolitik som kan ta vägen praktiskt vart som helst, när som helst, nästan utan förvarning. Självklart har politiken i allmänhet och regeringen i synnerhet skulden för att ingen vågar bygga kärnkraftverk i landet. Förutsättningarna blir inte heller bättre av att priset ska jämföras med den extremt subventionerade vindkraften som inte behöver bära sina kostnader och som producerar när den själv vill och som inget samhälle kan basera sig på. Industrin och energiföretagen förväntas hålla samhället fungerande men kraftverkens intäkter ska bestämmas av lycksökarnas subventionerade vindkraftslekstuga. Tacka fan för att ingen vågar bygga kärnkraftverk i landet!
Det gör att vi, i förhållande till vad som varit vanligt, är mycket exponerade för fel på elproduktions-anläggningar. Vinden går inte att lita på. Det blåser om det blåser, men inte nödvändigtvis när vi behöver elström. Flera kärnkraftverk har stängts, samtidigt som stora investeringar satts igång för att kraftigt öka elförbrukningen. Ändå är det bara förnamnet på problemen när man beaktar vilka produktionsresurser som behövs för att möjliggöra den massiva övergång till elbilar som man påstår ska genomföras. För att uttrycka det enkelt: dessa produktionsresurser finns inte och det mesta talar för att de inte heller kommer att finnas - åtminstone inte när de behövs. Ledtiderna för att bygga nya produktionsresurser är mycket långa. I det fördolda håller dessutom regeringens torpeder på att stympa de nedlagda kärnkraftverken och sälja bort vitala delar, så att de inte kommer att kunna återstartas inom rimlig tid när de visar sig behövas. De är sannolikt den enda produktionsresurs som skulle kunna göras tillgänglig inom någotsånär rimlig tid.
Trots klimatförändringarna och trots att övergången till elbilar avses ske för att motverka klimatförändringarna, har regeringen skött elproduktionen så illa att det oljedrivna Karlshamnsverket snurrar för fullt, och under det senaste året har producerat mer fossil-el än på decennier, för att hålla igång det svenska korthuset. Det är naturligtvis ägnat att förvärra klimatförändringarna, trots att regeringen med läpparnas bekännelser säger sig verka för motsatsen.
För att hålla igång de svenska elnäten har regeringen gjort sig beroende av kolproducerad elkraft via ett antal utlandsförbindelser. Om den kolproducerade elkraften verkligen finns tillgänglig när vi behöver den kommer framtiden att visa, möjligen den hårda vägen.
Men regeringens tillkortakommanden på elproduktionsområdet bleknar vid en jämförelse med hur man skött eldistributionsnäten. Lite förenklat uttryckt har vi fyra 400 kV-ledningar som ska överföra kraften från norra till södra och mellersta Sverige, samt diverse ledningar med lägre spänning vilka kan ge vissa smärre tillskott. De börjar alla vara till åren. De är, med nuvarande last - utan de stora ökningar av elkonsumtionen som planeras - dimensionerade så att tre ledningar kan ta hela lasten om en av ledningarna fallerar.
För att möta den ökande efterfrågan är planen att öka överföringsförmågan på dem genom att byta linor på ledningarna till högtemperaturlinor. Det är trots att det är ett stort arbete det snabbaste sättet att öka överföringsförmågan. Därmed inte sagt att det varken går fort eller är billigt, mer om detta nedan. Men det är definitivt en absurd lösning. Högtemperaturlinorna har fyra gånger större överföringsförluster med den ökade belastningen. Konsekvensen blir att den el som kommer att slösas bort i överföringsförluster inte kan användas till att motverka klimatförändringarna. Om det gör hela insatsen kontraproduktiv med avseende på klimatfrågan ska jag låta vara osagt. Det kräver mer ingående utredningar för att veta. Men mycket tyder på att det faktiskt kan vara på det sättet att vi trots enorma investeringar möjligen förvärrar klimatförändringarna.
Driftläget är för närvarande sådant att en ledning har havererat för en tid sedan och alltjämt är ur drift. Om en ledning nu går sönder är risken därför betydande för att det resulterar i större elavbrott. Men det är mycket värre än så. Felet på ledningen, i närheten av Vilhelmina, är sådant att det sannolikt är en följd av utmattning. Det är en regel på en 400 kV-stolpe som har kollapsat och en fasledare har fallit ned mot stolpbenet och kortsluter ledningen. Man kan säga att det är en följd av utmattning orsakad av mindre vibrationer under lång tid, tills motsatsen är bevisad.
Den nämnda ledningen är inte den enda som havererat i närtid. Ytterfaserna trillade ned på en 400 kV ledning i Hälsingland till följd av ett troligt åskfel. Isolatorerna var av äldre porslinsmodell och ljusbågshornen klena. Ett enklare fel att åtgärda än haveriet i Vilhelmina, men en varningsklocka och en påminnelse om vad som komma skall.
Alla berörda 400 kV ledningar är byggda mellan tidigt 1950-tal och tidigt 1970-tal. De har således redan uppnått en ansenlig ålder och det finns därför anledning att utgå från att samtliga är i farozonen för att drabbas av frekventa fel av snarlik art som den nu felbehäftade ledningen. Var och en kan lista ut att det är något oförenligt med en stabil och pålitlig elförsörjning att byta till högtemperaturlinor på dessa kraftledningar och göra landets energiförsörjning beroende av dem även framgent. För att vara mycket tydlig riskerar det att leda till omfattande industriflykt från Sverige. Det går nämligen inte att driva processindustri i ett land som inte har en pålitlig elförsörjning och processindustrin är Sveriges ekonomiska ryggrad.
Olika okonventionella lösningar för att hantera problemet diskuteras nu. Flera förslag är av arten att man skulle kunna förvänta sig dem i korrumperade och av sina makthavare utplundrade nationer i mörkaste Afrika, men inte i det som brukade räknas till ett av världens rikaste industriländer.
Då är det väl bara att bygga om dem, kommer regeringens charlataner att påstå, men riktigt så enkelt är det inte. Svenska Kraftnät har nyligen byggt om 6-7 mil 400 kV-ledning norr om Stockholm. Vi kan för stunden bortse från kostnaden som läsaren säkert kan ana att applicerad på hela det berörda 400 kV-nätet blir hisnande. Den nämnda ledningen nära Stockholm tog fem år att bygga om. En väsentlig komplikation i sammanhanget är svårigheterna att kunna ta ledningen ur drift för att kunna arbeta med den. Redan med nu rådande nät- och belastningsförhållanden begränsas den tid som man kan arbeta med ombyggnad av ledningen till 7-8 veckor per år. Därav den långa tidsåtgången. Om tidsåtgången blir snarlik på en av de nord-syd-gående ledningarna kan vi se fram emot en femtioårig ombyggnadsperiod. Vi har nog inte femtio år på oss. Men det räcker inte heller med det. Det är ju fyra ledningar som behöver byggas om… De är inte heller de enda elledningarna som behöver byggas i Sverige. Om det ska vara någon mening med åtgärden måste motsvarande åtgärder vidtas på stora delar av det övriga stamledningsnätet samt på region- och distributionsnäten.
De planer som regeringen svänger sig med och som har medverkat till mycket stora industriinvesteringar i norra Sverige är helt enkelt inte genomförbara. De är inte ens i närheten av att vara det. Planerna bör skyndsamt förpassas till det runda arkivet och åtgärder vidtas för att förhindra att landet i bästa fall går emot en elkollaps, i sämre fall att den återverkar på stora delar av Nordeuropas elförsörjning. Det är en ödets ironi att de stora industriinvesteringarna i sig är mycket tveksamma och präglade av panikinvesteringar i teknik som möjligen löser problem, men inte de problem vi har. Men det är en annan historia som jag kan återkomma till en annan gång.
Falun måndagen den 17 januari 2022
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar