 |
| En vanlig syn på vägarna med SCA:s superekipage. |
Sedan fem år tillbaka pågår försök med 30 m långa timmerbilsekipage i Norrbotten. De lastar 50% mer än vanliga timmerekipage. SCA ser framtiden an med tillförsikt. Ingen chef på SCA har skadats under försöken.
Svenska vägar tillhör Europas sämsta. De byggs med sekunda material, med otillräcklig överbyggnad och av fuskgubbar. Man kan säga att de byggs för att gå sönder. När de går sönder ska först olyckor ske och vanliga trafikanters fordon skadas. Sedan repareras vägarna provisoriskt med stora risker några gånger innan de åtgärdas permanent. Under tiden tar bilarna stryk och motorcyklisterna trafikerar vägarna med livet som insats. Ta bara en sådan sak som att varje bilägare efter att ha träffat ett ordentligt potthål måste välja på att göra ny hjulinställning à 1.000-1.500 kr eller riskera hela däcksomgångens förtida kassering - varje gång - även om man nyss gjort en hjulinställning.
Men det måste naturligtvis vägas emot fördelarna för eliten, som förbättrar konkurrenskraften i sina oligopoliserade industrier, tryggar tillgången till bizjet, jaktparadis, viktiga tjänsteresor ut i världen under större helger, kungajakter och andra i en psykopats liv nödvändiga ting.
I Europa har man gått en annan väg.
Där bygger man vägarna ordentligt och med kunnigt folk. Lastbilarna har lägre tillåten totalvikt, men även fler axlar, därför att de tillåtna axeltrycken är lägre. Det leder till att vägarna håller och därmed håller bilarna också. Kostnaderna för vägunderhåll sjunker dramatiskt när vägarna inte går sönder. Men i de flesta av Europas länder har man inte heller kommit på den fantastiska idén att få trafiken att stanna genom att bygga ett staket på en redan tidigare för smal väg.
När man följer dessa svenska försök i organiserad vägförstöring och organiserat parasiterande på sina medmänniskor tror jag att man ska ha en sak väldigt klar för sig:
Det finns inte så dålig väg, att inte en karriärist på låg eller medellåg nivå är beredd att försämra den ytterligare, för att skaffa sig en ros hos psykopaterna i toppen på pyramiden. Men riktigt alla vansinnigheter som stollar vill ha igenom behöver inte genomföras.
Södertälje måndagen den 26 januari 2015
Mikael Styrman
.
2 kommentarer:
Man kan inte annat än låta sig påminnas
om den alltid aktuella gamla prog slagdängan
om staten och kapitalet!
Således fullt logiskt att staten ska betala vägarna
(eller rättare sagt skattebetalarna som bekostar staten)
och kapitalet som hellre som har viktigare
utgiftsposter hemmahörande på representationskonto
kör mer än gärna sönder sagda vägar och kan då rent
av via någon asfaltskartell få ännu mer pengar till
representationskontot.
En sak förvånar mig dock, miljötalibanernas förtryck
mot privatbilister börjar nu nå någon sorts
religiös fundamentalistisk nivå där det inte spelar
någon roll vilken miljöpåverkan en bil har, för
det verkar mer handla om att begränsa människors
rörelsefrihet och möjlighet att bo och leva där
de vill, snarare än omsorg om miljö.
Hade man istället faktiskt haft miljöpåverkan
som prioritet skulle givetvis fokus ligga på
att begränsa den tunga trafiken, och tvinga denna
att bära sina egna kostnader för såväl miljöpåverkan
som onödigt slitage på vägar orsakat av orimligt
tunga totalvikter och axeltryck, men här är stalledrängen Fridolin märkligt tyst, men att klämma
åt pensionärer i glesbygd går bra, likväl som att
omöjliggöra för unga att bosätta sig utanför tätorter
med något som i vart fall liknar kollektivtrafik, men
klart, om folk inte var tvungna bo i de större tätorterna spricker väl bostadsbubblan...
Satan, eh nej, staten ska det så klart vara, och kapitalet i samma båt var det ja, igen och igen och igen....
/ fänrik Stål
Ledande miljöpartister vill att folk ska bo någonstans där de inte behöver köra bil.
De vill inte själva bo så, men de vill att alla andra ska göra det.
Det är nog med Fridolin som med Romson:
När man väl kommer in i regeringen
finns det inte ”tid” för miljöfrågorna.
De får vänta till senare…i bästa fall.
Miljöfrågorna är bara bra för att få en invald.
Om det fanns en miljöpolitik, och om konkurrensen inte var satt ur spel,
skulle det inte vara möjligt att köra stålämnen på tåg mellan Luleå och Borlänge.
De skulle antingen förädlas i Luleå, i Kiruna eller köras med båt till Oxelösund.
Om miljöfrågorna spelade någon roll skulle alla tunga eller skrymmande transporter gå med kustsjöfart. Vi har i decennier haft betydelselösa räntor. Att under sådana betingelser använda landsvägstransporter och ”just in time” är att idiotförklara sig själv.
Färskvaror kunde köras långt på tåg och närdistribueras med lastbil.
Utom där Norrbottensbanan ska byggas.
Där räcker det med en packmoped som kör på tidtabell.
Sven-Erik Bucht kan köra, så får han ett jobb som han klarar av.
Men det blir väl för stort svinn…
Satan är en mycket bra beteckning.
Att kalla det vi har för staten blir bara vilseledande.
Stora Belsebub har jag också hört.
Det beskriver bra vad det handlar om.
Skicka en kommentar