fredag 30 januari 2015

Sluta svamla om ”radikalisering”

.

(Uppdaterad 31/1-15, kl 00:56)

Det finns politiker som det inte går att bli klok på om de verkligen är så godhjärtade att de för länge sedan förlorat kontakten med verkligheten, eller om de bara vill ge oss den bilden, för att framhäva sin egen förträfflighet. Jag tänker då till exempel på folkpartiets EU-parlamentariker Cecilia Wikström och Miljöpartiets riksdagskvinna Maria Ferm. De, och många andra, skulle må mycket bra av att titta på SVT:s Agenda på SVT Play, programmet från 25/1. Det handlar om Syrien, ISIS och jihadister från Europa.

Länge har vi pratat om ”radikalisering” av muslimer, särskilt mycket sedan Charlie Hebdo-attentatet. På traditionellt svenskt sätt har pågått en falsk och feg pseudodebatt, i vilken jihadistkrigare framställts som oskyldiga förvirrade ungdomar, som kan och måste räddas från religiös indoktrinering och sina egna religiösa grubblerier. Jag är också skyldig till att okritiskt ha svalt den där gojan.

Vad inslagen i Agenda visar, är att det kan finnas, och kanske i de flesta fall finns, alternativa förklaringar till det som vi så vackert och politiskt korrekt kallar ”radikalisering”.

Det jihadisterna gör måste sättas in i sitt historiska och mänskliga sammanhang för att bli begripligt. Religionskrig har funnits länge. Kanske lika länge som det funnits människor. Men det handlar inte om religiösa människor som drabbar samman under djup religiös övertygelse. Som regel handlar det om intelligenta människor, vilka på olika sätt utnyttjar mindre intelligenta människor, under religiös täckmantel och utifrån egennyttigt intresse.

Redan under korstågen deltog många, kanske alla, på grund av utsikterna att komma över rikedomar och andra fördelar. Många var legosoldater. Och legosoldater bytte ibland sida - när de inte fick betalt eller när andra sidan erbjöd bättre villkor. Då som nu är merparten legosoldater eller deltar åtminstone i förhoppningen att, utan risk för rättsliga följder, kunna berika sig själva genom att plundra andra. Att döma av mängder av rapporter från Mellanöstern kombineras det ofta/oftast med ett helt empatibefriat agerande, misshandel, terror, mord, kidnappning och våldtäkter.

Av den offentliga debattens floskler bibringas vi uppfattningen, att de ”djupt religiösa” jihadistkrigarna deltar för att de tror sig komma till paradiset och där belönas med 72 jungfrur. Av inslagen i Agenda, liksom av de många kidnappningar av kvinnor som det rapporteras om, framkommer att det kan vara så, att många jihadister inte riktigt tror på att de verkligen ska få de 72 jungfrurna i paradiset, varför de för säkerhets skull tar för sig redan på jorden. Naturligtvis under vederbörligt rabblande av religiösa floskler, som de förstås inte nödvändigtvis tror på själva, men som ingår i rollspelet.

Jihadisterna drivs inte av religiös övertygelse. De drivs istället av girighet och egennytta.  Det är samma drivkrafter som var motorn i Hitlers SA-trupper. Förhoppningen att komma över i första hand judiska tillgångar för egen räkning.

Ungdomar, och kanske äldre också, som saknar ekonomiska möjligheter att tillfredsställa sig i europeiska förorter, utan att komma i konflikt med rättsväsendet, tar sig till Mellanöstern, till länder i vilka rättsväsendena fullständigt har kollapsat och i vilka man kan ta genvägar, sådana som plundring, kidnappning och våldtäkter, utan att riskera någon påföljd. Till det ska förmodligen läggas en lagom dos ungdomlig äventyrslusta som inte tillfredsställs i europeiska förhållandevis välordnade samhällen.

Det som är slående är den totala avsaknaden av empati med de människor som drabbas av deras ”religiösa” omsorger. Denna avsaknad av empati säger oss förmodligen en hel del om möjligheterna att nå framgång med avprogrammeringen av dessa samvetslösa psykopater. Det säger oss också att de aldrig borde ha släppts in i våra länder, om det hade varit möjligt att identifiera dem vid ankomst. I en överbefolkad värld, där det inte saknas människor, där inte alla människor behövs, är det motbjudande att lägga ned betydande omsorg på att ”rädda” mördare, plundrare, våldtäktsmän och annat avskum, men samtidigt underlåta att bistå deras offer. Istället för att avprogrammera detta slödder bör vi, vid deras återkomst, så långt möjligt, skicka tillbaka dem till Mellanöstern för att där dömas enligt de sharialagar som de själva så aktivt inför.

Den tyska filosofen Immanuel Kant (1724-1804) menade, att vi aldrig borde agera på annat sätt än ett som vi skulle vilja att upphöjdes till allmän lag. Analogt med detta kan det inte vara fel, att den som med vapen i hand strävar efter att införa Sharia-lagar också döms enligt dem.

Hur mycket vi än försöker saknas det möjligheter att hjälpa alla som behöver hjälp. Vi bör därför ägna offren våra humana omsorger - inte det ondskefulla avskum som - oavsett skäl - skapar plågan.

Södertälje fredagen den 30 januari 2015
Mikael Styrman
.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Din analys av är en fullträff Mikael! Sen återstår bara problemet att få måttligt begåvade politiker att inse att det förhåller sig på detta sätt. Politiker lever i en bubbla och är oftast fast i sina paradigmer, en miljöskada av att sitta i åratal och lyssna på politiska floskler i tal efter tal eller på möten med likasinnade. Och man måste konstatera att EU-politiker har minst verklighetsanknytning oavsett om det gäller situationen i Mellanöstern eller Ukraina.

Benny

Anonym sa...


Den som bryter mot folkrätten och krigets lagar skall givetvis
rannsakas och dömas för detta. Detta oavsett vilken väpnad
makt man har tjänstgjort för.
Däremot anser jag det mycket problematiskt att rent principiellt
driva linjen att det skall vara illegalt att låta sig värvas i
en väpnad styrka av annan nation eller dylikt än vad det egna
medborgarskapet säger. Det är ett faktum att svensk-kurdiska
personer på 80 och 90 talet reste till Kurdistan som värvade
till PKK gerilla som redan då stred mot andra staters väpnade styrkor i samma områden som nu är aktuella i konflikten med IS i Syrien och Irak. Jag är inte speciellt insatt i vad skillnaden
på PKK gerilla och det som nu benämns kurdisk peshmerga milis
är, för mig verkar det som samma upplägg att man försöker
försvara sig mot angripare på alla håll och kanter.
Ska svensk-kurdiska personer som reser tillbaka för att
deltaga i försvaret mot jihadisterna med kriminaliseras då?
Ska vi retroaktivt kriminalisera svenska frivilliga i finska
vinterkriget? Eller de som stred på den röda sidan mot Franco i
spanska inbördeskriget?
Rimligen bör ju alla personer i Svenska försvarsmakten med
terrorstämplas och säpoövervakas rutinmässigt eftersom de
numera i sina anställningsvillkår har internationell tjänstgöringskyldighet, vilket i praktiken innebär att man
ingår i den USA ledda expeditionskår som reser jorden runt
och sprider demokrati med hjälp av hangarfartyg och drönare.
Nej så kan vi givetvis inte ha det! Alltså: Den som låter
sig värvas som Jihadist är förmodligen lättledd, kanske girig,
och har säkerligen en icke sund kvinnosyn där våldtäkt är att
betrakta som en normal dejt ungefär.
Detta är givetvis vidriga människor, men vi kan ej i en rättsstat
döma någon för att vara en vidrig person som står i rullorna
hos "fel väpnad makt". Däremot kan vi döma dessa personer för deras handlingar. Om de då skyller ifrån sig och säger sig ha
utfört givna order kan vi fortfarande döma dom, men dessutom
även gripa och döma personer högre upp i befälskedjan.
Om nu IS säger sig vara en stat ska vi utkräva det ansvar
detta då innebär av denna påstådda stats företrädare.
Däremot kan vi givetvis inte terrorstämpla alla anställda
i den Svenska försvarsmakten enbart utifrån möjligheten
att de kan komma att strida på främmande makts territorium.
/ fänrik Stål