Ledarskribent utan både perspektiv och heder

.
Tyvärr ser det ut som om Dagens Nyheters ledarskribent Erik Helmerson har skitit i det blå skåpet igen. Andra gången den 23 juni - ingen bra dag för DN:s ledarskribenter.

Den här gången ironiserar Erik H över att PRO efterlyser samhällsansvar hos de banker som lägger ned bankkontor på landsbygden. Med den okunniges självsäkerhet och bristande självinsikt raljerar skribenten med PRO genom att i rubriken fråga vem som vill bli bankdirektör i Väckelsång. I texten utökas frågan till att även gälla Jäckvik. Det är klart att syftet är att skoja till det med några som skribenten uppenbarligen upplever som verklighetsfrånvarande senila tomtar. Men hur är det egentligen? Vem har rätt? De senila tomtarna eller den lustiga och raljanta ledarskribenten?

Jäckvik är för den som inte vet det en fjällby med 50 invånare i Jokkmokks kommun. Visserligen skjuter det kanske lite över målet, PRO menar nog inte att byar med 50 invånare ska ha bankkontor, men låt gå för en humoristisk och raljant stilpoäng.

Med Väckelsång blir det genast svårare. Orten är belägen i Tingsryds kommun och hade enligt Wikipedia (år 2010) 905 invånare.

Det där med banker på små orter är faktiskt inte så tokigt. Många banker har uppstått på små orter och där arbetat enligt kyrktornsprincipen, innebärande att banken inte ska verka över större område än den kan överblicka. God lokalkännedom medverkar till små förluster, en nog så viktig faktor i banker som är mån om insättarnas pengar. Och små lokala banker arbetar med att utveckla den egna bygden. Tyvärr har många av dessa små lokala banker fusionerats in absurdum. Och stora banker är inte intresserade av att göra små affärer. De säger därför nej när människor på landsbygden vill utveckla sina företag. Häri finns en stor del av förklaringen till att landsbygden dör och töms på folk. Dessa små banker - åtminstone de flesta av dem - skulle aldrig ha tillåtits att fusionera och lägga ned. Åtminstone inte utan att på något rationellt sätt tillförsäkra kunderna fortsatt försörjning med banktjänster och kontanter. Sådant kan ske med gott resultat - om viljan finns. Om bankledningen tycker att sådant är viktigt. Det tycker sällan chefer på stora banker.

När vi nu har påmints om bakgrunden till bankernas uppkomst kan vi hoppa direkt till nutid. Som en jämförelse till Väckelsång hade Pajala vid samma tid som Väckelsångs siffra 1.958 invånare. Det är visserligen mer än dubbelt så många, men ändå ungefär samma härad. Bankkontoret i Pajala har nyss fått ny chef. I Pajala har investerats - eller slösats bort - cirka 14 miljarder kronor genom den riksbekanta Northland-skandalen. Om vi i Sverige skulle investera lika mycket i industriinvesteringar per capita som har skett i Pajala skulle det, för hela landet, enligt mitt blogginlägg av den 21 maj motsvara investeringar uppgående till tjugoen biljoner sexhundrasextioenmiljarder sexhundratolvmiljoner niohundratretusen tvåhundratjugosex kronor. Sådana pengar finns inte tillgängliga och det är bra, för i Pajala gick det åt helvete.

Men att det gick åt helvete i Pajala beror inte på att det finns bankkontor på för små orter utan på att bankerna fusionerats till för stora enheter. Långt mycket större än orternas behov och nyckelfunktionärernas kapacitet. Dessutom kan förklaringen spåras i några ytterligare omständigheter. Funktionärer i banken som suttit på för många stolar med motstridiga intressen, i bank, försäkringsbolag mm och som redan tidigare var kända för att ha svårt för att skilja på mitt och ditt.

Det beror också på en sak till. Den ”tredje statsmakten” som inte missar ett tillfälle att slå sig på bröstet och förklara hur viktiga man är för samhället visar sig gång efter annan vara mer intresserade av att hålla skurkarna om ryggen och raljera med människor, som utifrån lång livserfarenhet uttalar sig med samhällets bästa för sina ögon.

Södertälje tisdagen den 23 juni 2015
Mikael Styrman
.