Politikers och offentliganställdas ovilja att stå för något som de gjort eller underlåtit att göra är förstås välkänd och ofta väl synlig, för den som är beredd att använda sina ögon.
Att man nu jagar en markberedningsentreprenör för att flytta fokus från det undermåliga brandförsvaret till någon som man kan skylla på, har nog också många lagt märke till.
I Aftonbladet kunde man igår läsa om hur det tarvliga spelet går till. Mycket uppmärksamhet riktas nu mot frågan om markberedaren hade stålband eller inte. De flesta markberedare har band, oftast stål, därför att de behöver ha band för att få tillräckligt fäste och även för bärigheten på svagare marker. Bandet ”vandrar” på backen, på torvan och på sten. Naturligtvis åstadkommer stålband ibland gnistor om de slirar över stenar. Men de flesta markberedare består av roterande stålhjul med ståltänder som gräver under torvan, och flyttar torv, stubbar och sten, för att frigöra mineraljorden. Om stålbanden orsakar gnistor ibland så torde det vara småpotatis mot vad markberedaren själv åstadkommer. Att förfölja markberedningsentreprenören på den grunden får mig att tänka på en historia jag hörde i ungdomen, om en fotbollsmatch. Matchen slutade 28-0 och efter matchen blev det slagsmål i förlorarnas omklädningsrum, om vem som släppte in det nittonde målet, därför att några av spelarna tyckte att matchen vände då. Det offentliga använder utredningsresurserna till barnsligheter och trakasserier för att undandra sig ansvar för sina egna tillkortakommanden.
Södertälje söndagen den 10 augusti 2014
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar