.
Jag har länge tyckt att debatten om klimatförädlingarna präglas av fyrkantighet. Kanske är det fantasilöshet och bristande verklighetsförankring jag ser? Kanske är det stadsbeduinernas tro på att naturen är lika enkel och okomplicerad som en säck cement, en bit armeringsjärn eller vatten som rinner ur en reglerbar kran?
Vi nås då och då av rapporter om hur snabbt glaciärerna smälter. Jag har skrivit om det här för några år sedan, här på bloggen. Om man anlägger ett jordnära, bondepraktiskt, synsätt på hur avsmältningen ska gå till, så landar man lätt i att avsmältningen ska accelerera mycket kraftigt, när den väl kommer igång. Där är vi i så fall inte ännu. Men vi kan vara nära.
Jag utgår då från att glaciärerna ska bete sig ungefär som snön som smälter i Tornedalen varje vår - hittills åtminstone. Förenklat? Javisst, men jag blir åtminstone inte förvånad om likheterna visar sig vara stora.
Det var mycket tydligare för något decennium sedan, innan det blev skräp av vintrarna. Men effekten är fortfarande synlig för den som har vett att titta efter den.
Snö börjar falla tidigt på hösten, förr i samband med sträng kyla, som fick marken att frysa men nu ofta uteblir. Snön byggdes på hela vintern och låg sedan hyggligt stabil. Någon gång någon blida som komprimerade snön, men bara för att strax bli avlöst av nya snöfall. En tid in på det nya året låg så snö i intervallet 1,0-1,5 m. Framåt våren sjönk snön successivt i hop under 5-7 veckors tid. Sol på dagarna och kallt på nätterna skapade skare, men fick även snödjupet att sjunka från uppåt en och en halv meter till 0,5-0,7 m, samtidigt som snöns yta blev allt smutsigare. Men ingenting dramatiskt hände, förrän första veckan i maj var till ända. Då plötsligt försvann all snö under loppet av några dagar, vilket orsakade betydande lokal avrinning, som gjorde det mycket svårt att ta sig fram i naturen under de dagarna. Det var snön det. Isen på sjöarna låg kvar längre tid. När den skyddande snön var borta var även isens öde beseglad. Sjöar med stora djup och vattenmagasin behöll förstås sin is längre än grunda och varma sjöar. På vattendrag med rinnande vatten försvann isen mycket raskt, lika snabbt som snön.
Det bör med andra ord gå så, att det under lång tid inte märks särskilt mycket, för att sedan när tiden är mogen, smälta av så snabbt att alla blir förvånade över att det bara försvann. Rinnande vatten från snösmältningen eroderar underliggande is. Rörligt och strömmande vatten, som i alla hav och även hav som blir allt varmare, eroderar snabbt isar i kontakt med havet. I glaciärsammanhang innebär det förmodligen, att när tiden väl är mogen, och den magiska, men för oss lite okända temperaturgränsen väl uppnås, försvinner det på några år som det tagit tusentals år att bilda.
Det innebär betydande skillnad mot det intryck man lätt får av klimatdebatten som låter en tro att förloppet är linjärt och kommer att pågå under avsevärd tid. Så blir det förmodligen inte. Istället blir förloppet ruskigt snabbt, sedan det väl kommit igång. Det här har förmodligen en del räknat ut, utan att säga det högt. En del aktörers något besynnerliga agerande beror förmodligen på att detta är vad de förväntar sig, men att de vill behålla informationen i en snäv krets.
Behöver jag tillägga, att när gränsen vid vilken det sätter igång väl är passerad, går utvecklingen inte längre att stoppa?
Södertälje måndagen den 30 november 2015
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar